What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 30 mars 2018

MILANO ROVENTE (1973) Italien, 100 minuter. Regi: Umberto Lenzi.



Can Toto hold the line?

Det var som fan! Det är alltså inte bara när redaktionsmedlemmarna är ute och reser som landmärken förvandlas till byggplatser?

Hormånglaren Salvatore "Toto" Cangemi (Antonio Sabato) trivs med att förse Milanos torskar med glädjeflickor, men säg den glädje som varar. Plötsligt dyker den franske gangstern Le Capitaine och hans anhang upp och vill prångla ut knark med hjälp av Totos prostituerade. Konflikt uppstår när Toto inte vill spela boll och gangstergängen försöker därmed manövrera ut varandra.

Sexarbetare med androgyn look.

Från det under sköna Venedig i Amuck! (1972) till det råa Milano men med bibehållen trivselfaktor.  Det sköna 70-talsitalien levererar återigen och i den här rullen får vi se prov på varför Umberto Lenzi skaffat sig sådant gott rykte som gangsterfilmleverantör.

Sexarbetare med eldig Peter Pan-look.

Man blir bara glad när man ser öppningsbilderna med det gråa hårdkokta Milano och alla horor som passerar revy. Nu snackar vi inte ur ögongodissynvinkel då de flesta prostituerade ser ut som transvestiter och ingen på Udda Film-redaktionen har ännu kommit ut som transfetischist. Nej, utan det är den skönt sunkiga stämningen som sätts som får våra mungipor att vandra uppåt. Vidare presenteras huvudkaraktären Toto och denne har kanske inte den superråbarkade utstrålningen man förväntar sig av en gangsterboss eller den smetiga personligheten av en hallick. Istället bjuder han på en mer pojkaktig charm och typisk 70-talsmansgrisighet man kan förvänta sig av en dåtida italiensk man. Sådant borgar ju alltid för opassande och ofrivillig humor.

Sexarbetare som är lite småfrusna.

Storyn rullar på bra och kryddas med sköna miljöer, horor och små fiatbilar med skrikande däck. Lenzi lånar också lite från "Gudfadern" med ett skönt mordmontage. Det är inget nytt under solen men Lenzi gör detta så bra. Det är filmer som denna som får en av redaktionsmedlemmarna att vilja åka tillbaka till Milano trots att det var en av de tråkigare städerna han besökte.

BETYG: 5/7 Lenzi är som en sedelpress när det gäller att spotta fram bra gangsterfilm.

Toto slänger en diskret male gaze.

Hans blick skvallrar om var han placerat handen.

Självklart gillar tösen den vänskapliga klatschen. "Ti-hi, fnitter..."

Badhus à la 70-tal.

70-talsstatister. That frisyr though...

Uppochnedvänt kors i taket! Inte en J&B så långt ögat kan nå - i hela filmen!!!😮😲

Världens sötaste snutbilar. En polis-alfa romeo tvärnitar.

ACAB!

Vad en liten gumma kan gno.

Carla Romanellis casting?

Toto kommer hem till sin smakfulla lya.

Paul, är det du?

Antonio Sabato talar tydlig italienska.

Det går hett till under horrazzian.

Rape face?

Våldtäktsnylle?

Nejdå, you wish!

Extas?

Beror på preferenser.

Snubben i grönbruna skinnpajen måste ha handflator av gummi...

Vafalls?! HBTQ?

Se en sådan homofobisk chock.

Indignation!

Raseri!!!

Men varför då detta homoerotiska #metoo-grepp???

Toto chillar med Marisa Mell.

Jazzig trailer.

Den sköna titelsekvensen.

Hela våfflan.



tisdag 27 mars 2018

AMUCK! (1972) Italien, 101 minuter. Regi: Silvio Amadio.



Gialloesque

Ack! Det vackra Venedig har inte förändrats allt för mycket de senaste 45-50 åren vilket glädjer sådana bakåtsträvare som vi.

Den unga amerikanskan Greta (Barbara Bouchet) tar ett jobb som sekreterare i Venedig hos författaren Richard Stuart (Farley Granger). Hon är dock inte bara ute efter en lönecheck utan försöker framför allt ta reda på vad som hände med hennes vän Sally (Patrizia Viotti) som varit försvunnen en tid och senast hade samma position som nu Greta har. Har hon tagit sig vatten över huvudet?

Två sköna damer på det sköna Campo San Zaccaria.

Vi är tillbaka i det murriga och trygga italienska 70-talet och känner oss omfamnade som av en yppig mamma italiana. Det otroligt vackra Venedig är skådeplatsen och Aldo Giordani heter fotografen som gör den total rättvisa med strålande vackra bilder. Det är en verklig fröjd att beskåda de fantastiska miljöerna och färgbearbetningen är perfekt med varma färgglada tonerna.

Intensivt fluktande bakom stängda fönsterluckor lönar sig när Barbara Bouchet öppnar nämnda luckor i sin genomskinliga negligé.

På Udda Film vill vi inte erkänna detta som en giallo då vi har våra strikta genrekrav men visst är det en riktigt sexig kusin till genren. Detta mordmysterium, kryddat med sex och kufiska karaktärer. Det är faktiskt riktigt intressant hur den sexuella spänningen inte bara fungerar som ett dragplåster för oss dreglande regnrocksäckel utan även som ett element som driver karaktärerna till det ena och det andra. Den ökända lebbscenen mellan Bouchet och Rosalba Neri, som spelar författarens fru, skulle kunna vara klichébilden av cheesig sexscen men den är så vacker i all sin slowmotion (!) att den är ren bildpoesi. Teo Usuellis sköna soundtrack hjälper även till.

Rosalba Neri slänger the female gaze på nåt.

Ja, ni märker att vi som vanligt snöar in på allt annat än själva storyn, som är helt okej och i god italiensk thrillertradition, men ni horder av följare 😐😑😒 vet ju att vi är totala torskar på stämningar och satan vad stämningsfullt det är!

BETYG: 5/7 Vi tänkte först fyra men ovan nämnda stämning och skönhet tippar vågskålen ytterligare ett snäpp.

Amen va hygglo hörredu!

#Metoo?

Nja, det verkar ju flyga (särskilt som det är i ultrarapid!)

Nu äre party!

Näherrö! Inga #metoo-piller kan få oss att missa att det saknas en obligatorisk J&B bland dryckerna.

Aha, festprissarna är cineaster?

Verkar ju bra.

Starkt skådespeleri i alla fall.

"Grandma"?

Rosalba roas.

#Metoo!!!

Då blir Rosalba inspirerad. Barbara som är hög på #metoo-piller kan inte protestera (men vill hon verkligen göra det..?)

Oh no girlfriend! Don't go there...

Vadå?! Bara två tjejer som badar i ett vattenfall...i slowmotion.

Jo Barbara, Dorothea Langes ikoniska porträtt var verkligen en skjuts fram för det dokumentära fotograferandet.

Men titta, där ligger en till och skräpar.

Tur att Barbara har så kort kjol. En längre hade varit i vägen under detta klättrande.

Menar du ålen eller talar du i kod?

Sedan, i god italiensk tradition, följer en onödigt brutal scen där den arma ålen spikas fast och skärs upp - levande.😨😢

Den förståndshandikappade hjälpredan tycks gilla nåt.

Aha! Han är jazzentusiast.

Barbara har applicerat sovsminket.

And can you fucking blame him?

En av redaktionsmedlemmarna får ett anfall av resenostalgi när han ser platsen han strosade omkring på. Vad miffot har glömt är hur enormt irriterande det var att packas som sill på båtarna som utgjorde lokaltrafiken.

Barbara bjuder på en diskret mini-cameltoe.

Aha! Äntligen dök den alltid närvarande J&B:n upp. Ja, kolla noga.

"Nu ska vi leka 'Kåta upp utvecklot!'"

Varför hånskrattar hon?

Ahh okej.

Trailer med rena rama hittepå-storyline.

Här kan ni se hur man leker "Kåta upp utvecklot"! Detta till Teo Usuellis porr-soundtrack.

Hur man partar som blaséintellektuella kultursnobbar.

Teo Usuellis porriga "Placere Sequences" med bildkollage på Barbara Bouchet.

Hela våfflan, i en inte helt smickrande kvalité.