What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

måndag 30 oktober 2017

PELTS (2006) USA/Kanada, 58 minuter. Regi: Dario Argento.



Döda inte söta djur!

Oj! Är det giallo på G?

Pälsskräddaren Jake (Meat Loaf) drömmer om det stora klippet där han ska slå marknaden med häpnad med fantastiska kvalitétspälsar. En dag presenterar sig ett fantastiskt tillfälle när hans sunkiga redneck-leverantörer lyckats skaka fram tvättbjörnspälsar i makalös kvalité. Det är dock något som inte stämmer med hela situationen men Jakes girighet låter inte detta stoppa honom.

Nix, tyvärr inte, men en fabulous päls bjuds det i alla fall på.

Vi går raskt vidare från Jenifer (2005) till Argentos andra "Masters of Horror"-bidrag och här är det faktiskt lite roligare. Det är ju inte direkt någon superbriljant story med fantastiskt skådespeleri denna gång heller och även om man återigen förstår hur det kommer att sluta för den sliskige Jake ser man i alla fall från början inte på exakt vilket sätt.

Meat Loaf kan, som den man han är, inte hålla labbarna i styr.

Eftersom Jake är ett patetiskt asshole tillbringar han givetvis mycket tid på den lokala strippklubben - där han förstås trånar efter den vackra toppstrippan Shanna (Ellen Ewusie). Som de sliskiga fluktare vi är här på Udda Film uppskattar vi förstås att Jake har dessa karaktärsdrag då vi som publik får följa med honom på denna T&A-show. Det blir ju även rätt skojigt när Jake på klassiskt asshole-manér vill börja kladda på Shanna och måste motas bort med stol, som vore han en cirkusbest.

"Grrr! #metoo!!! Undan mansdjur!"

Gore-effekterna går inte heller av för hackor och Tom Savinis kronprins Greg Nicotero måste ha tyckt att det var rena rama julafton att jobba på den här produktionen. -SPOILER ALERT- Alla som kommer i kontakt med de makalösa pälsarna drabbas nämligen av en förbannelse som förvandlar dem till vansinniga självspäkare. I männens fall manifesterar det sig i kreativ och total självstympning och i det enda kvinnliga fallet att hon horar ner sig och under viss protest accepterar "för stor" penis. LOL! PK-mätaren hamnar en bra bit in på minussidan.

BETYG: 4/7 Stark fyra när Argento ger sig på skojig och ultra-goreig djurrättsaktivism.

"Röööarrr! #ihave Jag ska inte göra dig illa...jag lovar..."

Snacka om att hamra hem en poäng. Se in i detta söta fejs och säg att du kan döda denna varelse bara för pälsen.

John Saxon gör sin bästa Ed Gein-imitation.

Dagens HBTQ-ögonblick.

Batter up!

T o m Greg Nicotero kan ibland ha problem med fejkblod som torkar på ett icke-trovärdigt sätt.

Det är alltid obehagligt att tappa ansiktet.

Men kanske bättre än att det blir ett flugnäste.

Okej då, ytterligare ett HBTQ-ögonblick.

Som den businessman Meat Loaf är vet han att moonshine är hårdvaluta i de djupa skogarna.

Slarvig piercing.

#metooBig

Trailer

Vi tar trailern igen...fast på TYSKA. For your enjoyment!



lördag 28 oktober 2017

JENIFER (2005) USA/Kanada, 58 minuter. Regi: Dario Argento.



Monsterfetisch

Detta oändliga kvinnohat!!!

Polisen Frank Spivey (Steven Weber) räddar i sista sekunden en ung kvinna från att mördas av en hemlös galning. Kvinnan har ett gravt deformerat ansikte, ett djurs intellekt och kan endast identifieras som "Jenifer". När hon i brist på bättre lösning slängs in på ett mentalsjukhus tycker Frank det gått för långt och kommer och hämtar henne. Han blir snart besatt av henne vilket får ödesdigra konsekvenser.

Jenifer blir alldeles svart i synen av denna #metoo-situation.

Ack dessa kåta män! Så de ställer till det för sig. Nu kanske inte Jenifer hoppar på #metoo-kampanjen då det faktiskt är hon som slänger sig över Frank men den kåta polisens omdöme är väl inte helt hundra... Yes, Udda Film ger sig in i TV-seriernas värld igen men det beror förstås på att det är Argento som regisserar denna episod av "Masters of Horror". Nu blir det ingen mysig vända i giallons underbara värld och inte heller speciellt övernaturligt, om man inte räknar Jenifers uppenbarelse som demonisk. Nej, istället blir det en väldigt förutsägbar skräckhistoria om besatthet och lust.

Den osympatiska katten (what else is new?) väser och drar när Frank kommer hem.

Redan i inledning när Frank räddar Jenifer vet man vart historian ska ta vägen och sedan har vi bara en lång transportsträcka dit. Frågan är då om det är värt resan. Njao, vi är ju rätt förlåtande mot den gamla maestron och även om historian är lövtunn och skådespeleriet är sisådär duger ju detta som TV-underhållning. Vi bjuds ju på en del T&A samt gore för höge farao! Klart roligast är naturligtvis när -SPOILER ALERT- Jenifer mördar och äter upp grannbarnet. Hilarious! Utan nämnda ingredienser hade detta dock varit en oerhört platt episod.

BETYG: 3/7 Inte världens starkaste trea heller för den delen. T&A och skojiga mord räddar dock underhållningen.

Frugan tänker att lite fittbit är bästa medicinen när maken just tvingats döda någon i tjänsten.

Föga anar hon vilken #ihave-instinkt som vaknat inom honom.

Efter det ass-räjpet tvingas hon plötsligt twittra ett saftigt #metoo!

Frank försöker laga sin trasiga karma genom att rädda Jenifer från den gräsliga #metoo-situationen på mentalsjukhuset där den sliskige #ihave-skötaren kommenterar hennes nakna kropp.

Inte undra på att Frank blir smällkåt. Tänk bara vad den där virvlande vårtiga tungan kan göra!

Den osympatiska katten gör det den är bäst på: Uppträder fientligt.

Jenifer har tröttnat på att ta skit. "#metoo kattjävel!"

#Acting

Frank lägger till med ett skamlöst kåtfejs.

Aha! Vårttungan gör sitt jobb.

Jenifer har hittat nåt lämpligt att tugga på.

Jenifer är down med kidsen.

Kylskåpet fullt! Ingen studentlya här inte.

Frank tolkar känt Edward Munch-verk.

Trailer

Jenifer göttar sig.


Hela avsnittet.



söndag 22 oktober 2017

THE DIRK DIGGLER STORY (1988) USA, 31 minuter. Regi: Paul Thomas Anderson.



Talangen var uppenbar

The Dirk.

Vi följer superporrstjärnan Dirk Digglers (Michael Stein) uppgång och fall. Unika bilder från filminspelningar varvas med intervjuer med kollegor och närstående.

Hans ständiga motspelerska.

Redan som liten spoling hade Paul Thomas Anderson en vision som senare skulle bli "Boogie Nights". Den då 17-årige Anderson hade tydligen inspirerats av farsans porrsamling och John Holmes-dokumentärer och med ett redan gott filmöga och en portion humor gjorde han denna mockumentär som enligt uppgift redigerades på två videobandspelare.

Regissören med den ständiga V-brillorna.

För att vara en amatörhistoria med en tonårsregissör är det riktigt bra då skådisarna är helt okej. Bäst är narratorn, tillika Andersons skådespelande far Ernie Anderson, som skänker en skojig tyngd åt formatet. Den skönlockige Michael Stein är inte dum heller som den nerdekade porrstjärnan. Eddie Delcore håller nästan på och stjäl filmen i rollen som Dirks muskelknuttepartner med hockeyfrilla.

Dirks muskliga pojkvän.

I en sekvens ska Dirk bli rockstjärna och vi ser när han spelar in en hit i studion. Låten "han" sjunger är den Journey-lika "The Touch" av Stan Bush som även senare används i "Boogie Nights". Frågan är hur det är med copyrighten, och då tänker vi främst på avslutningslåten med Barbara Streisand.

BETYG: 4/7 Horribel söndermosad VHS-kvalité men det gör inte så mycket då den 17-årige Anderson visade sig ha en hel del talang.

Här följer ett gäng helmysiga bilder på Dirk.

---

---

Dirk blir AOR-rockstjärna.

Och TV-skådis.

Musklot lägger till med ett kåtsmajl.

De ber inför porrfilmsinspelningen, bl a för att slippa för tidig utlösning.

Han är kär i Dirk.

Och Dirk är kär i honom.

De älskar varandra.💗💗💗💗💗

Dirk som AOR-kung med hiten "The Touch". Notera hur han vill "speeda upp låten några oktaver". Funny shit right there!

Hela våfflan.

-----------------------------------
💀Vi passar på att beklaga Umberto Lenzis bortgång. Det var ju bara någon månad sedan vi avnjöt en av hans sköna filmer (Syndicate Sadists (1975)) och han lämnade ett outplånligt filmarv efter sig.💀

Umberto Lenzi 1931-2017. RIP snutfilmernas nestor. (Notera hur han talar italienska med handen.😊)