What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

måndag 26 juni 2017

HITLERJUNGE QUEX (1933) Tyskland, 85 minuter. Regi: Hans Steinhoff.



Naziporr

Kommunisterna ställer genast till bråk!

Unge Heini (Jürgen Ohlsen) växer upp med kommunistiska föräldrar men tiderna är hårda och pappan (Heinrich George) är arbetslös, super och försummar sin familj. Både pappan och hans kommunistvänner försöker få Heini att gå med i det kommunistiska ungdomsförbundet men den råa stämningen med festande och allmänt lössläppt liv tilltalar inte pojken som istället fascineras av den ordningsamma Hitlerjugend-rörelsen, till faderns enorma förtret.

Pappa röding är inte intresserad av förfriskningar utan alkohol.

Året var 1933. Nazisterna hade precis kommit till makten och propagandaministern Goebbels spillde ingen tid på att undanhålla det tyska folket den nazistiska propagandan. Genast engagerades den tyska filmindustrin att sprida det nazistiska evangeliet. I den här filmen attackerar man den gamla ärkefienden kommunismen samtidigt som man agerar reklampelare för den fantastiska sammanhållningen i Hitlerjugend.

Det kommunistiska patriarkatet!!!

Komedin infinner sig ganska snabbt när vi presenteras för den kommunistiska mobben som självklart startar ett upplopp de första de gör. Ja, dessa rödingar är så tydligt onda att gamla västernskurkar med svart hatt framstår som änglar. I en särdeles humoristisk scen lackar fadern när Heini visar sin mor att han lärt sig Hitlerjugend-hymnen. Fadern stormar in och under en skur av örfilar tvingar han pojken att sjunga "Internationalen" istället. Att sedan den förtappade fadern skickar pojken på kommunistläger där omoralen härjar blir ju jättekul, särskilt när ynglingen visar sig vara så moralisk att Siewert Öholm skulle framstå som en slashas i jämförelse.

Den arma kvinnan försöker resonera med CIS-kommunisten.

Ja så svartvit (no pun...) är den här rullen och då den är baserad på -SPOILER ALERT- boken om Hitlerjugend-martyren Herbert Norkus liv och död så kan den förstås inte sluta på annat sätt än att unge Heini mördas av den onda kommunisterna och självklart så sjunger han då hymnen han fick stryk för av sin far när han dör i famnen på sina kamrater. Mer melodramatiskt än en latinamerikansk såpa!

Hon talar för döva patriarköron.

Vi kan skratta gott åt en del av den här enögda propagandan och filmen rullar på rätt hyfsat i sin enkla dramaturgi, hur enfaldig den än må vara. Man har i decennier skrattat förnumstigt åt sådan här tokfånig gammal nazipropaganda i tron om att ingen skulle kunna vara så jävla dum i huvudet att man går på det här igen. Spola fram till dagens datum och se vad för utvecklingsstörda propagandarullar som potentiellt kan lura bakom hörnet nu när nassarna återigen skamlöst marscherar på våra gator och smygnassar håller på att bli landets största parti. Grattis Sverige!

BETYG: 3/7 Skojigt i sin enfald och ett intressant historiskt dokument.

Stenkastarvänstern.

Den arme nassen blir träffad mitt i plytet.

Knappt har de hunnit ombord på tåget till kommunistkollot förrän de antastar lille Heini.

Omoralen härjar vilt!

Rödtjutsvänstern langar till barnen!

Lille Heini står tappert emot.

Mer degenererad osedlighet.

Samtidigt i ett annat sommarläger inte långt därifrån...

Lägereldsmys och hajlande.

Fanan fladdrar.

Den vackra ordningen får...

...lille Heini att beundrande börja marschera på avstånd.😂

Ack! Om han ändå finge delta på riktigt.

Istället tvingar hans onde far honom att sjunga "Internationalen".

En förförisk kommunistslinka förleder en intet ont anande Hitlerjugend-kille.

Allsång på Skansen, om Jimmie Åkesson får bestämma.

När Heini ligger på sjukan kommer hans nya vänner och hajlar för honom.

Vänsterslynan visar sitt rätta jag för den lurade nassen.

Se så onda de är de där kommunisterna!

Utvecklingsstörd filosofi som vinner ny mark.

Här har vi ett bevis på att folk faktiskt tar detta crap på allvar.

Och här har nån tydligen laddat upp hela filmen i betydligt bättre kvalité än den vi kollade på. (Samt lite längre.)

fredag 23 juni 2017

SUGAR HILL (1974) USA, 91 minuter. Regi: Paul Maslansky.



Not so powerful juju

Även om han ser fräsig ut i sina sparkbyxor behandlar hans vita kompisar honom som skit.

Sugars (Marki Bey) pojkvän blir ihjälslagen när han inte vill sälja sin nattklubb till gangstern Morgan (Robert Quarry). Utom sig av hat uppsöker Sugar den lokala voodoohäxan Mama Maitresse (Zara Cully) för att ta en gruvlig hämnd på Morgan och hans hejdukar.

En särdeles lam misshandel. Man kan också fråga sig varför de plötsligt är maskerade. Särskilt med den "diskreta" klädstilen de har.

Blaxploitation- och zombiegenrerna ser man inte blandas allt för ofta och den här filmen kanske förklarar varför. Det börjar schyst med klassiska rasstereotyper där "the man" har ihjäl en svart man och även om en av förövarna själv är svart behandlas han som en husneger av sina kumpaner. Alltså har man etablerat de klassiska vita äcklen som måste straffas och vår attraktiva protagonist slösar inte mycket tid innan hämnden tar vid. So far so good. Det är när voodoon och zombierna introduceras som det börjar barka åt helvete.

Baron Samedi!

För att kunna begagna sig av en armé zombier måste man kontakta Baron Samedi (Don Pedro Colley) som är någon slags voodoodödsgud. Colleys teatrala överspel får valfri barnteater likna ett Norén-drama och zombierna han manar fram ur jorden är i en klass för sig - en dålig klass. Svarta människor med någon slags kropps-corpse paint, dankar till ögon och bukkake-sprejade med spindelnät. Det är rätt ironiskt att de har dött som slavar över hundra år tidigare och sedan väcks upp för att slava igen. Fast denna gång åt en svart kvinna. Life's a bitch - and so is death.

Zombierna är uppenbarligen glada över att få vandra på jorden igen.

När väl zombiemähäna släpps lösa för att döda gangsters är det på det lamaste tänkbara vis. Något avhugget huvud skymtar till i eftermälet till något mord men inget att skriva hem till din gore-törstande farmor om. Den skönaste våldsscenen är nog catfighten mellan Sugar och Morgans privata fnask (Betty Anne Rees) även om det inte är någon blodsutgjutelse, men hey, det är ju ändå en catfight!

Men inte lika glada som Baron Samedi.

Filmen hade rätt schyst foto men den hade behövt mängder av klassiska ingredienser som T&A och gore. Zombier som är lamare än de i en Michael Jackson-video flyger ju inte heller. Synd.

BETYG: 2/7 Tyvärr. Vi drog nästan till med en trea men kom på oss själva. Denna film är slak.

Whitey - som vi är vana att se honom.

Tips: För att spara in på gore, täck upp vad som skulle varit sår med sand.

Catfight!

Honky bitch be fighting like a pussy.

Chill, bitch!

När det är dags för hämnd åker camel toe-overallen på.

Corpse paint-zombierna med dankögon skrider till verket.

Nej Sugar. En fotobakgrund har man för att den ska vara BAKOM det/de man plåtar.

Tap that ass.

Dockteater.

Ah! En cool Huey P. Newton-korgfåtölj (och en fin urringning.)

Baron Samedi blir exalterad.

Nej, det är inte en giallo.

Innan "Evil Dead" fanns detta!

The evil kycklingfot går till attack.

Så var är The King of Pop någonstans?

Trailer

Catfighten.

Med sina teaterkunskaper väcker Baron Samedi sina zombier till liv!

tisdag 20 juni 2017

ANGELI BIANCHI... ANGELI NERI (1970) Italien, 91 minuter. Regi: Luigi Scattini & Lee Frost.



Denna ockulta värld!

En fejkpolis höftar med ett måttband på en kyrkogård så vi ska få den där på-riktigt-känslan.

Vi tas med på en ockult resa jorden runt och träffar allt från häxor till hypnotisörer.

Häxtant i Satans tjänst.

Mondo-tajm på Udda Film och exploatering av det tacksamma ockulta temat. För vad kittlar mer än satanism och nakenhet? Just det! Så vi hattar runt mellan den ena nakenritualen efter den andra, ledsagade av Edmund Purdom som vi senast lyssnade till i Sweden: Heaven and Hell (1968) Han är lite mer low key i den här även om det slängs in några icke-objektiva kommentarer här och där.

De smädar Herren genom att äta mariekex. Vedervärdig blasfemi!

För att vara en mondofilm om ockultism är den förvånansvärt lam och bland alla nakna kroppar är det bara en liten buske som tittar fram, av misstag får man förmoda. De pryda satanisterna är nämligen noga med att täcka för sina genitalier för som alla vet rodnar Lucifer vid åsynen av en pung. Nu är det ju inte bara de mörka krafterna som är ockulta, vilket den italienska titeln antyder, så vi får även se prov på kristna avarter. Däribland blir det ett nedslag i Jönköping och besök hos maranataförsamlingen. Det läskigaste i hela rullen är när en stackars liten get, tillsammans med ett par fjäderfän, blir offrade i en märklig ritual i Brasilien. Det är ett av de få inslagen som inte känns totalregisserade och fejkade.

"Denne herre med smått diaboliskt utseende..." som Edmund Purdom förklarar det. 😊

Som de flesta mondofilmer är den här rätt långtråkig och det är bara igenkänningsfaktorn, med svenska inslag och Anton LaVeys uppdykande, tillsammans med några kommentarer från Purdom som håller intresset någorlunda vid liv. Den kunde definitivt klippas ned för att fokusera på de snaskigaste delarna, vilket ju är poängen med en mondofilm.

BETYG: 2/7 Långtråkig, de goda förutsättningarna till trots.

Chicks love the goat!

Den här geten hade dock utseendet mot sig.

Lucia - Baphomet-style.

Det var Djävulen som lärde oss att skyla oss...eller?

"I see a pig's head and I want to paint it bla-haaack." som The Rolling Stones skaldade.

Edmund Purdom utstöter ett ljud av äckel när den finska häxriten utförs.

Är det Finland så är det!

Tukaner! Dessa Satans sändebud på jorden.

Sydamerikansk cover på "Carrie". Synd att söta djur fick sätta livet till.

Brittisk församling som ska tala med de döda. Men varför inleder de med att sjunga Tysklands nationalsång???

Som ni ser på frisyren är denne hypnotisör svensk.

Hans klient är en av de "oräkneliga" offren för LSD i Sverige!

Don't do the samhälle kids.

Beach party: Bira och gethuvud.

Och så lite röka.

Det där huset känner ni igen.

Där bor den här killen.

"Skål för denna vackra kropp."

Innan Sweden Rock var detta tecken farligt. Nu är det tydligen en handlingsvara om muppen Gene Simmons får som han vill...

Ascool buss.

Dungen, live på Gärdet.

Ett väckelsemöte i de amerikanska Sydstaterna?

Nä-hej då! Välkommen till Jönköping.

Dödsorsak: Bukkakeparty.

Trailer på originalspråket.

Och även hela filmen på originalspråket.