What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

lördag 30 april 2016

TALES FROM THE QUADEAD ZONE (1987) USA, 62 minuter. Regi: Chester N. Turner.



VHS-samlarnas oheliga graal

Regissörens far måste vara så stolt över sin son.

En mor (Shirley L. Jones) läser skräckhistorier för sin avlidne son Bobby. När fadern (John W. Jones) kommer hem lackar han totalt ur på att modern inte kan släppa deras döde son.

CAN - YOU - DIG - IT!

Att detta blivit kronan i verket för alla inbitna VHS-samlare har inget att göra med hur bra filmen är. Nej, naturligtvis är det tvärtom så att filmens legendariska uselhet har skapat en mytbildning kring den till den grad att samlare är redo att sälja sin själ till ISIS för att få tag på den.

Med tanke på filmens totala brist på hantverk är vi överraskade av avsaknaden på synliga fiskelinor här.

Vi kan nu konstatera att den lever upp till sin uselhetsstatus och det finns knappt någon poäng i att peka ut fel i den då ALLT stinker som en årsförbrukning av blöjor. Till vår besvikelse är det inte mycket av kalkoneriet* som är roligt. Det enda vi gillar i den här osande pissoppan är den totalt kontrapunktiska (Självklart inte ämnad som sådan) och hysteriska Commodore 64-musiken som drar igång när det mördas. Hela filmen är fylld av casiomusik med Dr. Rythm-trummaskiner, självklart skriven av Turner själv, men just i mordscenerna är den extra omotiverad och kul. Ett plus också för -SPOILER ALERT- faderns överreaktion när han börjar misshandla frugan med den tjocka "Tales From the Quadead Zone"-boken.

BETYG: 2/7 Det är knappt att det blir en tvåa ens men musiken lockade till leende i alla fall.

När lille döde Bobby talar tin sin mor med sitt: "Tjatjatjatjatja..." börjar en mystisk och övernaturlig Van Halen-fön blåsa på mamma och hon blir tydligen alldeles kåt.

Mmmm...så kåt. SWOOOOSH!

Dags att läsa en saga eller två.

Så här vill man värja sig från filmen. Notera den totala dödsångesten i ögonen på detta blivande mordoffer...

Och mamsen blir alldeles våt i trosan. SWO-O-OOSH!

Nästa saga handlar om Shaft...eller?

Så här kan det gå om man blivit kvarglömd på bårhuset.

"Shaft" sminkar sin döde bror till clown med ett idogt och framför allt trovärdigt hånskrattande.

Ett öde värre än döden. Sand i afron.

Pappsen lackar.

Här genomgår mamsen något slags katatoniskt petit mal och börjar låta som prästen i "Fäbodjäntan" (!)

Den klassiska låtsaskniven med infällbart blad. kan hittas i alla välsorterade buttericksbutiker.

Hur ska denna soppa sluta? Kanske med koks eller Judas Priest "British Steel"?

En vålnad från The Buggles "Video Killed the Radio Star"-video.

Någon har gjort en teaser med det vackra ledmotivet i bakgrunden.

Inledningen med hela ledmotivet. Är det verkligen ett försök till rap? Tyvärr bryts klippet precis innan mamsen blir Van Halen-swooshad och kåt...

Här har någon klippt ihop en fin musikvideo. Njut av den rytmsäkra falsettrappen vid 2:17.

*BAM! Nytt ord myntat igen.

PS. Vad i hela friden syftar filmens titel till? Fanns det fyra sagor i boken men modern hann bara läsa två eller..???

PPS. Vi noterar att Udda Films läsarskara bara blir mindre och mindre. Vad är då mer passande än att fira detta med en recension av just denna film? Udda Film: Förmedlare av oönskad kultur för döva öron since 2009!

onsdag 27 april 2016

THE LAST VICTIM (1975) USA, 82 minuter. Regi: Jim Sotos.



Snällare än galen porr?

1975 konstaterade man alltså detta. Mycket har hänt sedan dess?

Carl (Ron Max) är en socialt missanpassad bilmekaniker som tack vare en elak mor råkar ha växt upp till en fullfjädrad misogyn våldtäktsman och mördare. En dag dyker Nancy (Tanya Roberts) upp på macken han jobbar på. Kan hon få honom att ändra sin skruvade kvinnosyn?

The eternal semantic battle: Bokeh - "Bow-kuh" or "Bow-kay"?

När man betänker det faktum att detta är en remake på en hardcore-roughie med sexstjärnan Harry Reems i huvudrollen bör man snabbt inse att det kan vara svårt att göra en hyfsat rumsren historia av det. Alltså bör detta inte heller vara någon hit. Samtidigt blir vi ju förstås väldigt nyfikna på vad i allsin dar man gjort för att försöka få till en R-klassificerad version av det ökända och brutala originalet. Att vi dessutom fortfarande är kvar på 70-talet är ju också en förutsättning för vi vet ju hur urvattnat allt blir med åren.

Nej du unga dam. Det där är verkligen ingen bra idé.

Filmen börjar faktiskt hyfsat och stämningen är ganska hårdkokt och skön i bästa degenererade amerikanska 70-talsstil. Morden och våldtäkterna är relativt tama i denna "ocensurerade" version (Det finns tydligen en blekare version som heter "Forced Entry", precis som original-roughien) men atmosfären är tillräckligt sunkig och musiken av Tommy Vig är adekvat psychoaktig.

Vad var det vi sa?

Tyvärr tappar rullen rejält med fart knappt halvvägs in när -SPOILER ALERT- Carl fokuserar in på Nancy. Vi får följa hans offer i vardagssituationer och när hon drömmer om gamla goda tider i sega romantiska montage. En scen i slutet är helt obegriplig i sin märklighet när Nancy försöker fly från sin baneman. Han har tagit sig in i hennes hus och våldfört sig på henne. Han somnar bredvid henne i dubbelsängen varpå hon sakta kryper ur densamma, ner på golvet och fortfarande på alla fyra kryper ut ur sovrummet, ner för trappen och ut i hallen - hela tiden på alla fyra! Det slutar ju naturligtvis inte så bra... Vi gillar dock slut-touchen när barnen kommer hem.

BETYG: 3/7 Tyvärr glider den från en fyra ned ett snäpp på grund av andra halvans seghet.

Vår seriemördarvåldtäktsman är innerst inne en bra kille. Se hur han hjälper gamla tanter.

Kan en snubbe som gullar med en kanin verkligen vara så genomrutten?

Tänk på att alla bensinmackar är utrustade med flukthål som leder till...

...damernas toalett.

Nancy Allen blir erbjuden lift.

Hon önskar nog att gamla polaren Robocop var med här.

"Vad har du hittat doggie? Vad har du hittat???" *Med hundlallarröst*

Vår hjälte är inte sen att rycka in när tonårsflickor behöver hjälp. Men varför hörs psycho-stråkar i bakgrunden?

Aha! Okej.

Tanya Roberts ska duscha sin späda kropp.

Först ett raserianfall när Tanya trilskas.

Sen kommer ångern och skammen.

Ron Max är Vincent Gallos och David Hess oäkta kärleksbarn.

Det verkar som att lårdödare är ett maktmedel som används under våldtäkterna.

Smyga...på...alla...fyra...är...effektivast.

Cutting the cheese.**

Mysigt soundtrack.

Hela filmen.

*Tråkig fotografreferens, på engelska därtill.
**Mer skoj med det engelska språket.

måndag 25 april 2016

ZOMBIE ASOCKALYPSE (2009) Storbritannien, 5 minuter. Regi: Paul Bruce.



Tåbira of the dead

De döda vaknar till liv.

En brokig skara är fast i ett isolerat hus. Utanför finns blodtörstiga zombier som inget hellre vill än att festa på deras kött.

Paniken ökar i huset.

Efter att ha fått se några sekunder av denna film i Doc of the Dead (2014) som vi nyligen recenserade var vi självfallet tvungna att söka upp denna kortfilm och titta på den. Den hade ju definitivt den rätta looken och då är ju halva slaget vunnet.

Sällskapets bimbo.

Nu när vi blåst igenom den korta våfflan kan vi vidhålla att Margaret Henderson som gjort strumpdockorna och även tillsammans med Gregor Fergie byggt den fantastiska dekoren skapat en supercharmig look med fantastiska små detaljer. Tyvärr håller inte det "Night of the Living Dead"-baserade manuset lika hög klass och regin samt skådespelarinsatserna känns ganska otajta.

Myrornas krig. Genialt!

Visst, det är bara en liten spoof men så mycket viktigare då att ha bra tajming i klipp och dialog. Det känns lite tråkigt att det fallerar här när man lagt ned så mycket möda på dekor och figurer. Det korta musikklippet känns helt malplacé och är ett skolexempel på kill your darlings-principen. Man ville så gärna ha med en passning till Michael Jacksons "Thriller" men det tar bara ifrån helheten. Annars gillar vi den sköna musiken av Iain Stephen med klassiska theremintoner.

BETYG: 4/7 Ja, trots all kritik charmas vi av denna dockteater. Vi råkar vara lagda åt det hållet...

Head shot.

Otäck trofé i bakgrunden. Den ser så levande ut.

Det sitter i detaljerna.

De odöda - en masse!

Gore!

Hela våfflan.

onsdag 20 april 2016

DOC OF THE DEAD (2014) USA, 80 minuter. Regi: Alexandre O. Philippe.



Part of the problem...

En dokumentärs motsvarighet till name dropping: Engagera kända fejs för korta inhopp.

Zombien har gått från att vara en obskyr figur i skräckfilmer till en del av modern populärkultur. Den här dokumentären tar en titt på fenomenet.

Sons of Odin är tydligen ute på patrull.

Tåget har typ gått men Udda Film sitter ändå kvar på stationen. Lite så är det när vi kollar in den här dokumentären då vi trots allt är lite reaktionära och vill ha kvar vår lilla zombiegenre som den en gång var. Ja, man skulle nästan kunna jämställa oss med SD där - med skillnaden att de är utvecklingsstörda och vi är tjurskalliga.

Inte undra på att den här killen känner sig otrygg.

Vi kan uppenbarligen inte släppa vår gamla fascination, gå vidare och bara låta mainstreamen fortsätta sin oundvikliga våldtäkt på zombiegenrens lik. Synd för oss då mainstreamen de facto är som ett zombievirus. Har den väl satt sina tänder i något är det kört. Det finns ingen återvändo. Vår nyfikenhet tog emellertid över och vi bänkade oss med skepsis.

George är även de gigantiska glasögonens gudfader.

Känslan av äkta dokumentär är väldigt låg och filmen känns mer som ett flashigt TV-program med glimten i ögat. Man har raggat upp en del tunga genreprofiler som intervjuas och skojar till det lite och värst av allt är de små humoristiska klippen där man självironiskt driver med genren. Här bidrar man verkligen till genrens ytterligare förfall.

Bub: En kär karaktär från Romeros "Day of the Dead" som tyvärr även bidrog till det tråkiga mänskliggörandet av zombien.

Det finns dock en tillstymmelse till intressant diskussion med en liten nypa historik. Fokus är dock väldigt angloamerikanskt, med tyngdpunkt på "amerikanskt". Följaktligen negligeras de fantastiska sydeuropeiska zombierna totalt. Italienske Lucio Fulcis odöda är ju legendariska och i vissa fall coolare än gudfadern George A. Romeros standardsättande ditos.

Tar Man: En annan populär figur som gick i bräschen för fenomenet med den komiska zombien.

Dokumentären är dessutom väldigt spretig och man blandar hejvilt filmhistoria och zombieursprung med populärkulturella iakttagelser som exempelvis zombie walks och kvasiöverlevnadsindustrin runt fenomenet. Plus då ovan nämnda "skojerier".

BETYG: 3/7 Ja, trots vår negativa inställning hölls ändå vårt intresse uppe och vi fick faktiskt lära oss att det finns en porrfilmsversion av "The Walking Dead". Alltid något.

Inte en zombiefilm.

De odöda i "Army of Darkness" är mer en hyllning till Ray Harryhausen än zombier.

Inte en zombie.

Tom Savini har märkliga dekorationer i taket.

Den här vill vi se!

Stark och motbjudande bild som visar när genren våldtas av Mammon.

I en värld där zombierna hanteras med samlag.

Bruce Campbell fick det tvivelaktiga nöjet att viga ett par i en zombieceremoni.

Folk bara älskar att klä ut sig. Skit samma i vilket syfte. Samma fenomen kan ses på idrottsevenemang där måttligt idrottsintresserade pajasar tar på sig lustiga hattar och annat "kul" för att få vara lite "crazy" för ett par timmar.

Vi tar en paus i vårt förakt och tippar våra hattar till den här ambitiösa kostymen.

Ja tant, vi håller med dig.

For the outbreak of utvecklingsstörning? Tyvärr, redan här.

Det känns relevant att ha med när denne snubbe dricker sitt eget renade urin.

En ganska fabulous geting har zombifierat en kackerlacka som lydigt låter sig styras av den bedazzlade insekten.

På tal om fabulous, här har vi ett klipp ur "Gay Zombie".

Trailer

Fejktrailern till "Gay Zombie". Ja, ibland kan det faktiskt vara kul med parodier...