L.A. STREETFIGHTERS (1985) Sydkorea/USA, 82 minuter. Regi: Woo-sang Park.

En missad pärla!

"Tonåringen" Young sitter och sover i skolan.

Tony (Phillip Rhee) är ny i plugget och blir genast trackad av skolans tuffa gäng. Lyckligtvis dyker Young (Jun Chong) och hans schysta gäng upp och tar Tony i försvar. En vänskap är född! Tony går med i Youngs gäng och tillsammans har de inga större problem med stadens olika streetfighter-gäng. Saker blir dock värre när de stöter på den organiserade brottsligheten.

Tuffa gänget vill pressa Tony på fem dollar...

Låter sammanfattningen ovan intelligent? Du som svarat "ja" kan omedelbart gå till städskåpet, öppna en flaska WC-Duck och svälja innehållet. Det här är nämligen den dummaste jävla film vi sett på länge och ni (du) trogna läsare vet att vi sett en del förståndshandikappat genom åren.

Young bryter ut i ett klassiskt omotiverat asiatiskt skratt där man kastar huvudet bakåt och skrattar teatraliskt.

På något sätt har den här fantastiska rullen smugit under vår radar så gissa om det var en glad överraskning att drabbas av detta pekoral. Tonen sätts genast när vi slängs in på rockstjärnegymnasiet Fairfax High School, som är det enda av Los Angeles vi känner igen i den här filmen, och introduceras för Young - som spelas av allt annat än en 18-åring. Lägg på 20 år till så är man nog närmare sanningen. När sedan karaktärerna börjar tala och man märker att de är dubbade av några muppar som sitter och läser innantill så börjar champagnekorkarna flyga här på Udda Film-redaktionen. Vi undrar om det kan vara Chong som dubbat sig själv då engelskan är fantastiskt usel.

Ögongodis blir det. Kolla bara hur impad killen till höger blir.

Vi utsätts snabbt för en rad omotiverade gängslagsmål som bara vrålar stel koreografi. Särskilt en scen i slutet är snudd på en konst-performance då man verkar ha ämnat speeda upp bilderna i efterhand och därför agerat i slowmotion i realtid - bara för att i redigeringen glömma bort att öka hastigheten. Inte nog med det. För att känslomässigt engagera tittaren har man lagt in en handfull "känsliga" scener där folk gråter över födelsedagstårtor eller plågas av att vara skilsmässobarn.

Ett känsligt ögonblick när Young avslöjar att han är skilsmässobarn.

Soundtracket är pinsamt 80-tal-cheesigt och det bjuds på en del oavsiktlig homoerotik. Vi lockades t o m till ett hjärtligt gapflabb (ovanligt för denna cyniska blaséredaktion) över det patos som visades i slutfajten. Ja, den här vill ni verkligen inte vara utan.

BETYG: 6/7 Tänk er ett massnazimöte i Nürnberg...men byt ut nassarna mot kalkoner så har ni nivån på detta mästerverk.

Sen kommer fyllmorsan hem med en främmande karl.

Schysta gänget har en avslappnad förhållning till gemensam nakenhet.

"Här, ta en banan kompis."

Mmm, en naken kille äter banan.

Ett tufft gäng i maskulina kläder dyker upp.

Mopserier.

Och sen lite hederlig grab-ass.

Nu jävlar!

Våra hjältar är beredda i sina Michael Jackson-jackor och smakfullt uppdragna brallor.

Vapen finns i bakluckan som måste öppnas med karatespark.

Smack! Rakt på den nakna lilla maggen*.

"Gråt inte när vi nyss sjungit 'Happy burssday" för dig."

"Såja..."

Huliganismen vet inga gränser när busar spelar på naturfolksflöjtar.

Det bästa man kan göra i en sån situation är att flexa sin feta sedelbunt.

Ytterligare ett ömt ögonblick.

Sen kommer Young hem till Mama Lush som svimmat på soffan.

Ese-polarna hejar på när El Gordo ska visa något han har i byxan, vilket är självklart. Det finns inget män älskar som att se andra mäns kukar.

Brinke Stevens blir alldeles våt av att se sin syndikatboss göra affärer.

Ja, nu är hon våt.

En diskret torped från Japan kallas in.

"Med den där näven har han dödat två pers. Han är Japans bäste hitman!"

Tony gullegullar med en tjej...

"Va fan!? Bros before hoes för-i-helvete..."

Samurajtorpeden dyrkar konst.

Så jävla highbrow att slåss i ett konstgalleri!

Teaser

Inledningen med de övermogna eleverna på Fairfax High.

Hela filmen!

Eller en komprimerad version om ni så vill, komplett med ett och annat "USSS!", "TSCH!" och "HUUUAAH!"

*Ja, vi menar med två G...