What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

tisdag 28 juni 2016

THE WEREWOLF CULT CHRONICLES: CHIMERA (2003) Sverige/USA, 23 minuter. Regi: Michael A. Martinez.



Albinovarulv ställer till det

Så gore det... (Hey-O!)

I en inte alltför avlägsen framtid sänds en liten räddningsstyrka med soldater in till en avlägsen polarstation där någons slags topphemlig forskning pågår. Tydligen har något gått väldigt fel och någon skrämmande varelse har satt skräck i de få överlevande.

Filmmakarna gör bäst i att spara forskarens märkliga förkläde till någon framtida torture porn-rulle.

Dags att ta sig an begynnelsen av denna varulvssaga då vi började i fel ände med The Werewolf Cult Chronicles: Vietnam (2005) Så vitt vi förstått är detta första delen och vi måste säga att den här nästan känns lite proffsigare än vietnamvarianten.

In the future har man headset utan mikrofoner.

Till att börja med har man en riktigt schyst inspelningsplats i det vintriga Alaska och sedan har man inte filmen fullproppad med pajiga CGI-effekter. Nu finns det förstås en del superlågbudgetlösningar som skvallrar om att detta inte är någon James Cameron-rulle, som t ex vanliga hörselkåpor som får agera substitut för headseten man har i "helikoptern". Jo, det finns en del bilder på en riktig sådan (Får vi gissa från någon slags sightseeing-tur?) men helikopterinteriören är uppenbarligen filmad i en bil. Vi bjuds även på söta miniatyrmodeller av helikoptern och en mack som sprängs. Roligast är nästan varulven, som i gammal god monsterfilmtradition bara visar armen så åskådaren får fylla i resten av butterickskroppen själv.

"Helikoptern" landar.

Vi gillar den här inte alltför bra rullen då man märker hur mycket kärlek och B-filmskunnande som finns i botten och hur man sedan förvaltat detta med en förmodad obefintlig budget. Bra tempo i klippningen och fint soundtrack där man hör tydliga blinkningar till Fabio Frizzi.

BETYG: 4/7 Superlågbudget gjord med värme trots polarinspelningsplats.

The tunnbrödsrulle!

Jo det ÄR en polarforskningsstation.

Nå, vad säger ni nu då? *Drops mic*

En och annan dutch angle piffar upp.

Nu har någon jävel vält hinken med tabascosås igen.

Monster!!!

The bensinmack flyger i luften.

Hela filmen.



lördag 25 juni 2016

MARK IL POLIZIOTTO (1975) Italien, 88 minuter. Regi: Stelvio Massi.



Mark it not-so-great dude

Lugn bara. Det blir mysiga små italienska bilar också.

Narkotikaspanaren Mark (Franco Gasparri) är övertygad om att den milanesiske industrimagnaten Benzi (Lee J. Cobb) extraknäcker som heroinsmugglare men har svårt att finna bevis. Eftersom Mark har en tendens att göra saker på sitt eget sätt har han inte polismyndighetens fulla stöd men det hindrar honom förstås inte från att göra allt för att sätta dit storfräsaren.

Två hipster-DJ:s på ett EDM-party? Man skulle kunna tro det med den där fräna jackan lillen har.

Vi säger glad midsommar och avslutar Udda Films milanofestival med den här våfflan som tyvärr är en besvikelse. Vi blir aldrig riktigt engagerade i den här storyn som är väldigt spretig med bl a ett segt sidospår där Mark har en pundartjej (Sara Sperati) boende i sin lägenhet där hon ska genomgå någon slags improviserad avtändning. Det dyker upp en massa folk här och där i handlingen som man aldrig riktigt får något grepp om eller för den delen inte heller önskar lära känna något mer.

Doggie orkar inte flytta på sig.

Den bildsköne Gasparri är väl inte heller speciellt cool eller charmig. Han duger men det kunde ha hjälpt den f ö bleka rullen om han bjudit på mer än så. Birollerna är dock ännu blekare så... Det känns även som det är sparsmakat med våld och action. Det finns en del hyfsade actionsekvenser men inget att höja på ögonbrynen över. Stelvio Ciprianis musik är okej men inte heller något som får oss att sittdansa i soffan. Nej vi känner oss ungefär lika engagerade som Marks vovve i filmen.*

BETYG: 3/7 Det är trots ovan kritik en hyfsad rulle men utan det lilla extra.

En specialvariant på hundtricket.

En av de coolaste scenerna är faktiskt från Pavia. Inte Milano.

Så reagerar en präst som ombeds fara åt helvete.

Hello dooooggie.

Funkade hundtricket tror ni?

Smaka på denna! Revolver preppad med nyspulver.

Det obligatoriska HBTQ-inslaget. Kanske den värsta fjollbögsdubbning vi skådat. Flagrant överspelande så det heter duga.

Tyvärr blir det inte roligare än så här, era fluktare.

Dessa horor satsar på en mer pittoresk miljö än den klassiska stritan. Alpluder någon?

En studie i våld? Nej då! En studie i skön byxvidd.

"Oooohhh such a perfect day. You just keeeeep me hangin' oooon..."

Pull a cop finger.

Vi älskar att dessa hårda snutar puttrar omkring i dessa små "muskelbilar".

Effektivt polisarbete.

*Man märker att en hund saknar gnista när den inte bryr sig om att det ringer på dörren. 



tisdag 21 juni 2016

LA MALA ORDINA (1972) Italien/Västtyskland, 92 minuter. Regi: Fernando Di Leo.



Pimpin' ain't e-zay

Kamratfostran.

En simpel milanohallick (Mario Adorf) får skulden för ett försvunnet heroinparti och maffian i New York skickar två torpeder för att spåra upp honom. Under tiden går det upp för milanogangstrarna, som är de verkliga bedragarna, att de gör bäst i att likvidera den olycklige hallicken innan torpederna får tag på honom.

Rock 'n' rollen har sin Jack Daniels och poliziotteschi har den allestädesnärvarande J&B:n.

Udda Films Milanofestival tar fart med denna sköna Di Leo-rulle. Vi skärras dock lite i inledningen när hallicken Luca bitch-slappar en man och agerar lite buskisartat när han ska förklara incidenten för bylingen. Lyckligtvis utvecklas filmen inte till någon Stefan & Krister-historia utan är istället precis en sådan där härligt hårdkokt poliziottesco man kan önska sig. Komplett med ett skönt soundtrack, som dock inte står ut lika mycket som många andra.

Henry Silva kör lite härskarteknik genom att vresa fram sina vita Y-front. Woody Strode ser missnöjd ut.

Det kan tyckas enformigt när dessa poliziotteschi bjuder på i stort sätt samma sak hela tiden. Någon är jagad av typ alla, biljakter, horor och transor. I denna rulle ersätts dock den obligatoriska transan av en stereotypfjollbög, vilket ger lite extra icke-PK-krydda. Men nej, vi tröttnar inte på detta. Vi håller ju på och tjatar om stämning i filmerna och de flesta poliziotteschi har en underbar sådan. Vi älskar att man i denna inte har några som helst hollywoodbetänkligheter om vad/vem som är lämplig att ta livet av. Vare sig det gäller folk eller fä. Amedeo Giominis klippning gör att de flesta scener känns fartfyllda och att det aldrig är en tråkig stund. Att vårt favoritfejs Henry Silva är med gör ju inte heller något.

BETYG: 5/7 Molto bene! Di Leo kan sin poliziotteschi.

Tittut gubbjävel!

En homosexuell man fjollar sig - för så är de ju i den italienska 70-talsfilmsverkligheten.

Luciana Paluzzi har en fin blus.

Milanogangsters är stenhårda och tvingar Luca sniffa på en blomma.

Hårdrocken har tagit över Lucas liv och han headbangar sönder en telefon.

Sedan drabbas han av klassisk road rage. Måste vara Accepts "Fast as a Shark" på bilradion.

Headbangingen börjar gå överstyr när en vindruta får smaka på den.

Sean Connerys italienske brorsa.

Nu får du ge dig Luca! Inte okej att headbanga en gubbe i ansiktet.

Ingen hip bohemfest utan en italiensk Pippi Långstrump.

Pimp and pussy.

Tittut Woody!

P-pussy..?

Henry Silva är pragmatisk när det gäller att ragga brudar.

Förtexterna. Mest för att ni ska få njuta av Trovaiolis soundtrack.

Märkligt nog är musiken som spelas på nattklubbar och fest den osvängigaste i filmen.



lördag 18 juni 2016

THE LAST DESPERATE HOURS (1974) Italien, 92 minuter. Regi: Giorgio Stegani.



Jagad - maffia style

En varm och kärleksfull inledning.

Maffiabossen Mancusos (Antonio Sabato) skoningslösa och arroganta stil väcker irritation bland rivaliserande gäng och de bestämmer sig för att likvidera honom. Mancuso är dock inte född i farstun och lyckas undkomma ett attentatsförsök med livet i behåll. Vad han däremot inte undkommer under sin flykt är att bli biten av en råtta i det labb han råkar passera. Tyvärr är det inte bara stelkramp han behöver oroa sig för utan det visar sig att råttan bar på ett experimentellt virus som kommer att döda honom inom 24 timmar om han inte behandlas. Sjukhus är uteslutet då polisen kommer ta emot honom med öppna armar och samtidigt vill fortfarande hans rivaler ta livet av honom. Mancuso är en jagad man och tiden är inte på hans sida.

Punktering.

Att milanofestivalen här på Udda Film fortsätter blir tydligare när vi talar om att filmens originaltitel är "Milano: Il Clan dei Calabresi". Vi är åter med i matchen igen efter den lite långtråkiga The Killers are our Guests (1974) då den här rullen var riktigt bra.

Läskigt att ha ett gäng arga kosmonauter efter sig.

Tempot i filmen är bra och Sabato gör ett mycket bra jobb i huvudrollen. Återigen bjuds vi på mycket härlig musik signerad Gianni Marchetti med allt från porrfilms-wah wah till lek med bebop. Vi gillar också hur manuset inte bara fokuserar på själva flyktelementet utan även på Mancusos alienation då allt fler vänder sig mot eller från honom. Det känns roligt när våldet och action-elementen blir kryddor i en film och inte dess höjdpunkter.

BETYG: 5/7 Fin helhetsupplevelse med bra fart och välspelade roller.

Kan aldrig vara bra att bli biten av en bondage-råtta.

"Hääär är mitt finger."

Italienskt parsamtal.

Den eviga samverkan mellan den milanesiska polisen och HBTQ-personligheter.

Vad tänker du göra med den där mojängen?

Du vet att du liknar Harry Reems när du blir arg?

En random doggie chillar när kommissarien kommer på besök.

Vem kan det vara som har en så smakfullt inredd lya?

Självklart vår HBTQ-vän.

The Thin White Duke?

Någon ska tydligen åka och se på fotboll.

"Det här är Milano!"

Helt plötsligt är det "The Life of Brian".

Det är otäckt att bli stenad kids.

Trailer med feta mustascher och buskiga armhålor.