What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 29 maj 2015

LA VENGANZA DE LA MOMIA (1973) Spanien, 85 minuter. Regi: Carlos Aured.



En varulv i mumiekläder

För höge farao! Death by nithandske. Ouch!

Den onde faraon Amenhotep (Paul Naschy) lönnmördas och mumifieras levande bara för att årtusenden senare forslas från sin förslutna grav till det viktorianska England. Faraons ättling Assad Bey (också Naschy) gör sitt bästa för att återställa faraons makt och detta innebär ett smärre blodbad för de intet ont anande britterna.

Nej, det är inte F. Murray Abraham.

Envist fortsätter vi att spisa Naschy-filmer här på Udda Film och den här gången känns det som om vi får stå vårt kast. Denna, förvisso vackra, rulle är tyvärr riktigt långtråkig. Det är lite som det brukar vara i en Naschy-rulle: Ett monster, en kärleksaffär som är omöjlig och en hel del dödsoffer. Problemet är bara att mumien är ett riktigt lamt monster som inte har någon "Det"-faktor. Han är varken skrämmande eller speciellt rolig och morden han utför känns sömniga. Det roligaste vår dammige vän företar sig är när han lackar på kvalitén av kvinnokroppar hans älskades ande ska besitta och krossar deras nyllen.

Mumifiera mera.

Det blir många tråkiga transportsträckor mellan morden då vår hjälte Nathan, spelad av eurokändisen Jack Taylor, försöker lista ut mumiens försvinnande och inte heller de väldigt vackra miljöerna hjälper speciellt mycket. Det är nästan lite Hammer-känsla över filmen med den viktorianska miljön och de sprudlande färgerna. Även om det dör en hel del folk är det inte någon speciellt spektakulär gore i rullen. Tyvärr är det alldeles för mycket av kniv-med-fejkblod-varianten vi får se. Lägg därtill en total avsaknad av nakenhet, så när som på ett par genomskinliga haremsdressar, och detta blir en riktigt sömnig våffla.

BETYG: 2/7 Tyvärr tar tråkigheten överhanden på en annars vacker rulle.

Dessa dumma kolonialister med sina fåniga tropikhjälmar. När ska de lära sig att inte väcka gamla förbannelser?

Murklan vaknar.

Se upp! Kloakmumie på ingång.

En värdig död. Snutens blod blandas med kloakkisset.

En viktoriansk majabuss.

Mumien är redo att delta i Maos långa episka marsch.

Snudd på misogynt.

Redan på de gamla egyptiernas tid och senare i det viktorianska England levde man med vanföreställningen att superrakade ögonbryn var snyggt.

En kille med ett så imponerande underbett att han skulle platsa i vilket Lucky Luke-album som helst.

Av någon anledning måste jungfrurna piskas blodiga för att mumien ska må bra.

Hela filmen otextad.

söndag 24 maj 2015

KOBE BRYANT'S MUSE (2015) USA, 85 minuter. Regi: Gotham Chopra.



Och Gud sade...

Det närmaste man kommer Gud inom sporten.

Dokumentär där Los Angeles Lakers superstjärna Kobe Bryant talar om vad som driver honom,
vad som gjort honom till den han är idag.

Kobe haltar fram med avsliten akillessena och sätter två straffkast innan han stapplar 
ut i omklädningsrummet.

För Udda Film-redaktionen  att förhålla sig objektiva vid denna recension är ganska
omöjligt då vi är löjligt engagerade i Los Angeles Lakers och Kobe Bryant. När man har
följt den här spolingen växa upp i världens bästa basketliga och dessutom se honom
totaldominera den är det svårt att inte agera som en uppspelt hund när man äntligen får se
den här dokumentären.

Basket har alltid varit Kobes liv (även om en football skymtar i bakgrunden).

Med det sagt är det här en riktigt bra dokumentär med en avskalad karaktär. Den vanliga
flashigheten vi är vana att se i amerikanska sportdokumentärer är nedtonad och en snyggt
ljussatt Bryant adresserar tittaren direkt istället för att tala med en intervjuare.
Dokumentärens skelett är Bryants tunga rehabilitering från en potentiellt karriärförstörande
skada. Väldigt passande då det på ett utmärkt sätt visar hur den besatte idrottsman
använder alla motgångar som motivation för att nå högre höjder.

I highschool var han en man bland småpojkar.

Dokumentären är också ganska avskalad på ett emotionellt plan då Bryant bjuder på unika inblickar i
smärtsamma perioder i livet. Det blir ganska ekseptionellt då han har byggt upp en bild av
sig själv som en stenhård stålman som är helt orubblig. Det är kul och intressant att höra
honom resonera kring kanaliseringen av smärtan och ilskan.

I NBA dock en spoling. Här ser vi f ö en visualisering som manifesterats. Kobe i ett 
Lakers-linne.

För en Lakers-fan är det svårt att inte sträcka sig efter Kleenex-boxen under filmens gång
och då inte bara av orsakerna ni tänker på direkt. Nej, vi råkar vara ett riktigt soft gäng
här på Udda Film och blir alldeles tårögda under vissa sekvenser.

BETYG: 5/7 Guld för Lakers-fanatiker men även en uppvisning i psykets makt över ödet.

Detta blev snudd på tjatigt.

Inte supernöjd med allt han gjort i livet.

Kobe har just droppat 81 poäng på Toronto Raptors.

Lyckan över att slå ärkeasen Boston i finalen.

Teaser

En till.

Hela filmen med märklig vinjett och rätt oskön kvalité.

fredag 22 maj 2015

ADJUST YOUR TRACKING (2013) USA, 80 minuter. Regi: Dan M. Kinem & Levi Peretic.



Charmigt VHS-vansinne

Lite väl mycket sånt här i början.

Dokumentär om om samlandet av VHS-filmer. Möt entusiasterna och hör dem berätta om sin passion.

Kolla in namnskylten.

Geek-faktorn är skyhög när vi presenteras för den ena efter den andra VHS-samlaren. Som alla andra samlare har de givetvis något själsligt tomrum att fylla men vissa av dem verkar ha allvarliga problem. Med det sagt dömer vi inte här på Udda Film då vi bevisligen själva har grava störningar som överhuvudtaget driver en sajt som denna utan ett öre för mödan. Nej tvärtom inspireras vi då vi tipsas om ytterligare hemska rullar att ta en titt på.

Det krävdes lite muskelkraft för att tampas med de gamla videobandspelarna.

Samlandet är en jakt som någon i filmen så lysande beskrev det som det närmaste man kommer en egen Indiana Jones-upplevelse. Att efter idogt letande hitta den där rariteten i en sunkig affär eller på en möglig vind kan vara som att snubbla över en helig graal.VHS-samlandet är även en gigantisk nostalgitripp och vissa av oss var ju med när det begav sig och minns hur spännande det kunde vara att låta blicken glida över alla de där ascoola fodralen på hyllan i videobutiken.Eller framför allt att få dregla över de där filmerna som låg bakom disk.

Den Stora Satan.

Själva dokumentären är fyndigt nog inspelad på VHS, i 4:3,  för att förmedla den rätta känslan och grafiken är supercool med gamla VHS-etiketter som namnskyltar. Inledningen, som är så viktig för att sätta tonen, är tyvärr lite utdragen och dåligt genomtänkt. Sedan rullar det däremot på bra med det sedvanliga talking heads-formatet, sprinklat med uppvisningar av samlingar, VHS-historik och adekvat sunkiga illustrativa teckningar. Helt klart en trevlig dokumentär.

BETYG: 5/7 Rena rama porren för en VHS-samlare.

Kille med problem.

Här börjar han spåra lite.

Samlarna kan ha lite olika karaktär.

Som sagt.

En snubbe slog halvt ihjäl sig när han samling rasade över honom.

Samlare som bestämde sig för att börja hyra ut sina gamla rullar.

En helig VHS-graal.

Lite smådyr.

Hela spektrumet av kvalité. Från ascool skräck till...ja, Lorenzo Lamas.

Givetvis dyker det här välbekanta fejset upp.

Trailer

onsdag 20 maj 2015

ORGAN GRINDER (2011) USA, 6 minuter. Regi: Chad Crawford Kinkle.



Hur Max von Sydow borde ha gjort

Kille med kåtslag.

En ung kvinna (Katie Groshong) blir brutalt upplyst om hur hon kan driva ut demoner ur män när hennes mor blir mördad av en besatt man.

"Men mamma då..."

Yes, på ytan är detta en välgjord kortfilm om en sexorcist som letar upp besatta män hon kan driva ut demoner ur, men det känns nästan som om det finns en subtext om att dessa män ÄR demoner som då får sitt rättmätiga straff för sitt känslokalla manshoreri.

Ett kärleksbarn är fött.

Det märkliga är att även denna lilla rulle är gjord av en man, precis som Lolita Separerar (1988) och Herrmann (2013) som vi kollat in här på Udda Film, och därmed slår hål på föreställningen om ilskna filmer gjorda av bittra kvinnor.

BETYG: 3/7 Den är som sagt snyggt gjord men inte speciellt uppseendeväckande eller minnesvärd. Bara okej.

"Whoa! Imponerande hur den kan se ut på morgonkvisten."

Hela filmen.

måndag 18 maj 2015

LOPUTON GEHENNAN LIEKKI (2011) Finland, 56 minuter. Regi: Sami Kettunen.



Satsa på hockey istället

Lord Satanachia sätter nivån på de medverkande och ger det finska fyllot ett nytt "sminkat" ansikte.

En djupdykning i den finska black metal-scenen där åsikter vädras fritt.

I solbrillorna kan vi se att det krävs tre pers för att göra en sån här "fantastisk" dokumentär.

Vi bänkade oss för en timme av fniss när vi rullade igång den här dokumentären eftersom vi intagit en osympatisk von oben-position till musikgenren då vi inte kan ta de pajaserier genren dras med på alltför mycket allvar. M a o har vi ingen som helst koll på den utan skrattar bara ignorant åt dess uttryck.

Molestor är en stilig herre.

Med detta sagt så visades inte mycket upp i denna film som skulle få oss att tänka om. Vi presenteras för ett gäng pappskallar som ofta framstår som Beavis & Butthead eller bondtölpiga Ultima Thule-fans. Några höjer sig över mängden och kan framföra argument på en vuxnare nivå men de är inte många. Det känns även väldigt moget att ligga i fejd med varandra när satanismen är en så egocentrerad religion. Vem fan bryr sig om de andra liksom?

Snubben till vänster ser lite blek ut. Är det därför de är i en överexponerad sjukhusmiljö?

Som dokumentär är filmen inte heller mycket att hänga (uppochner) i julgranen. Den är amatörmässig med mängder av talking heads, ofta dåligt ljussatta. Rytmen i klippningen känns också ganska usel och så får vi ta del av en lång märklig ceremoni som hade mått bra av att friseras ner till en bråkdel. Att filmpostern dessutom visar upp ett får istället för en get ger väl en viss budgetindikation...

En något udda variant av djävulsdyrkan.

Speciellt roligt blev det alltså inte, om man nu bortser från uppenbarelsen av "Lord Satanachia" som är en vuxen man med någon slags halvdan corpse paint han måste ha gjort på fyllan* som proklamerar att han vill ha död och förintelse åt alla.

BETYG: 2/7 Svag tvåa därtill. Amatördokumentär som inte ens är skojig ur en exploativ synvinkel.

Hitler - Satan... Det är väl inte så jävla noga? Alltid kul när de värsta ärthjärnorna tror de är övermänniskor. Eller vänta...

Och hur vinner man "kriget mot kristendomen" genom att välta gravstenar?

Demongos...förlåt: Demonos, verkar vara en riktigt seriös kille.

Trailer med bl a en arg Lord Satanachia.

Det finns tydligen värre saker än kristendom...

Eftersom filmen i sig var en besvikelse tröstar vi oss med The Black Satans.

Vi tar en till.

Och en till då'ra...

*En av våra egna redaktionsmedlemmar kan vittna om att i ungdomen ha haft liknande krigsmålning i nyllet när han redlöst berusad försökte ge sig själv en Alice Cooper-sminkning.