What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

lördag 29 november 2014

COME UNA CRISALIDE (2010) Italien, 78 minuter. Regi: Luigi Pastore.



Amatörisk våldsfilmspoesi

Varsågoda alla akvarieentusiaster.

När vår protagonist (Antonio Tentori) både blir lämnad av sin flickvän och dessutom övergiven av sin terapeut brister det för honom. Han själv tycker dock att han genomgår en metamorfos då han sätter igång och mördar folk på de mest brutala vis.

Lite "Nightmare in a Damaged Brain" över denna bild.

Regissören Pastore är en stor fan av Argento och gamla giallos och han har här försökt återskapa känslan från dessa gamla rökare. Han inleder t o m med ett citat från Argentos "Tenebrae". Han blåser på ordentligt med experimentella grepp som t ex ett par kasperdockor som fungerar som en grekisk kör, närbilder på ett öga och flummiga drömsekvenser på kvinnor i protagonistens liv. Tyvärr adderar inte detta någon större seriositet till filmen då den ser allmänt videobillig ut och har en supertunn story.

Det eviga ögat.

Regissören har sett till att omge sig med namnkunnig personal men välkände gore-make up-artisten Sergio Stivaletti bidrar inte med något spektakulärt och Claudio Simonetti (känd från Goblin) borde ha stannat bakom kameran istället för att "briljera" med sitt lökiga neoklassiska metalband. Vi stod ut med detta när hans orkester fanns med bland extramaterialen på "Dracula 3D"-DVD:n men att ha med töntarna i själva filmen känns ju bara fanboy-aktigt. Det kanske märks att vi på Udda Film stör oss lite extra på geeksen Simonetti har i sitt band? Så här är det: Hårdrock bör utföras av rockstjärnor inte töntar med rakade skallar, designtishor, ullaredläderbyxor och moppesolglasögon som spelar sina instrument med dataprecision. Brrr...

"Det verkar svettigt i köket. Behöver du hjälp?"

Åter till själva filmen. Filmen blir alltså ganska slätstruken när den ser så billig ut och inte har förmåga att engagera tittaren. Man bryr sig liksom inte om en enda människa i filmen och avslutningen känns som ett stort "jaha".

BETYG: 3/7 Här bestämde vi oss för att vara generösa då betyget balanserade till en tvåa. Kanske var det protagonistens lilla dans under "Tarantella" som tippade betyget i positivare riktning?

Vår anonyme protagonist väcker ingen uppmärksamhet alls när han hela tiden går omkring i sina plasthandskar.

Kan HERREN hjälpa?

En vänligt leende påve hänger på väggen, bredvid något slags abstrakt Pollock-liknande verk.

Och så lite puppet show.

Samlagsfejset ni alltid drömt om att få skåda.

Stivaletti "briljerar".

Den glada nallen verkade i alla fall uppskatta showen.

Stivaletti har vaknat lite ur slummern med denna installation.

Det hettar till på gayklubben som Dexter inrett.

Nix. Hur ocoolt som helst, trots dina Ace of Base-miner Claudio.

Bilder från mördarens privata camcorder.

Vi tar en till, hur läskiga de än må vara.

Trailer med Simonettis Bach-metal och sjungande björn.



onsdag 26 november 2014

AT THE DEVIL'S DOOR (2014) USA, 93 minuter. Regi: Nicholas McCarthy.



Resande Djävul

Glöm ouijabräden. Mer sataniskt än så här kan det inte bli!

Den unga Hannah (Ashley Rickards) övertalas av sin pojkvän att spela ett ockult spel med dennes farbror. Det dröjer inte länge innan hon får ta konsekvenserna av sitt beslut och en ond kraft besitter henne. Flera år senare åtar sig Leigh (Catalina Sandino Moreno) att sälja huset Hannah bott i men det verkar som om den onda kraften fortfarande finns kvar där.

Superläskigt. En övertäckt spegel i ett tomt rum. En fotograf tycker nog det är mer läskigt med moirén som syns i persiennen när bilden är rörlig.

Den här filmen börjar lite som ett VM i chockeffekter vilket alltid är påfrestande. Man växlar mycket mellan uppbyggande musik och tystnad för att nå skrämmande klimax. Ronen Landas musik är hyfsad och inte så klichéartad men konceptet är bara jobbigt.

Ojdå, creepy kid i spegeln.

Själva tempot i berättandet är hyfsat men storyn tar en del vändningar som gör att man inte engagerar sig speciellt i karaktärerna. Dessutom finns en del sidospår som känns helt överflödiga. Största irritationsmomentet är dock klyschan med den stillastående mystiska figuren som när man närmar sig henne vänder och springer iväg. Detta kombinerat med töntig djävulsfigur som dyker upp bakom huvudkaraktären titt som tätt utan att göra något speciellt känns bara superlöjligt och meningslöst. Ungefär lika meningslöst som upplösningen på filmen.

En särdeles lång katt står bakom henne.

Nej, någon häftig satansfilm är detta inte utan snarare en medioker historia som desperat försöker vara originell och därmed lägger krokben för sig själv. Den flyter dock på hyfsat och den vackra Catalina Sandino Moreno är ju trevlig att vila ögonen på.

BETYG: 3/7 Trots ovanstående negativitet duger denna ändå som förströelse.

Jaha, en tyst tjej i givakt igen...

En mer avslappnad tyst tjej.

"Iiiihhh! Neej! Inga bilder!"

Här lakteras det hejvilt. Kanske något för fetischisten?

Ungfan blev alldeles svart i synen när lördagsgodiset drogs in.

Trailer



måndag 24 november 2014

DRING OF THE DEAD (2013) Frankrike, 5 minuter. Regi: Mathieu Auvray & Gael Pouvreau.



Mer franska telefonhytter

Jagad av zombie och tappar sin guldfisk.

En man (Benjamin Cohen Boulakia) jagas av en zombie (Diane Duquesne) och tar sin tillflykt till en telefonkiosk. Där försöker han desperat ringa efter hjälp samtidigt som zombien blir allt mer påträngande.

Guldfisken blir stompad av zombie. Roligt? Snarare sorgligt i våra ögon då man knappast hade råd att framställa en fejkfisk att trampa ihjäl.

Det komiska temat fortsätter dessvärre i ytterligare en zombiekortfilm och tydligen har fransmännen någon slags telefonkioskfetisch då folk verkar föredra dessa bokstavliga återvändsgränder som tillflyktsort från zombier. Vi såg ju nyligen exempel på detta i (Cabine of the Dead (2010)). Den här filmen har i alla fall en bättre komisk slutkläm än ovan nämnda, även om denna inte heller är rolig, men är inte lika tekniskt skickligt framförd.

BETYG: 2/7 Gäsp..

Då var vi där igen då.

Nope, inte en scen ur "Ett Anständigt Liv".

Roligast i filmen...

...var detta och det säger väl en del.

Hela filmen. Otextad men lätt att följa.



lördag 22 november 2014

ARDENNES FURY (2014) USA, 87 minuter. Regi: Joseph J. Lawson.



Pojkäventyrskrigsfilmens återkomst

Ett par data-shermans redo för batalj.

Ett gäng amerikanska soldater i en tank är fast bakom tyskarnas linjer och behöver snabbt nå sina egna linjer innan en enorm bombningsinsats sätts in. De slits mellan överlevnad och moral när de stöter på en kvinna som vill ha hjälp med att rädda några barn i ett barnhem.

Spana in den här ryska T34:an på västfronten, utan tyska betäckningar.

Det här är en sådan där typisk krigsfilm som får historia-geeksen att skrika rakt ut -i vanmakt. Krigshistoriaentusiaster är otroligt petiga med detaljer och fnyser föraktfullt så fort minsta lilla damask är från fel månad i kriget. Därför måste denna film vara en enda lång plåga för dem då allt från små detaljer till taktik är åt helskotta. Här på Udda Film-redaktionen bryr vi oss inte speciellt då vi tar filmen för vad den är: En pangpanghistoria med löjligt manus. Vi höjer dock lite på ögonbrynen för själva grundpremissen då allt som har med Ardennerna att göra är åt helvete fel. Total fantasi.

Håhå jaja. Tyskarna och deras märkliga fetischer.

Filmen känns riktigt lågbudget och vi tyckte första stora krigsscenen såg ut att spelas av krigslajvare, något vi sedan fick bekräftat i eftertexterna. Man förväntade sig nästan att det skulle dyka upp någon femtioårig gubbe med glasögon från 90-talet bland "soldaterna". CGI:n var förstås inte den bästa men vi har väl också sett mycket värre. Skådespeleriet var stelt och föga trovärdigt och storyn som sagt löjlig. Vi var i denna soppa lite besvikna över att de engelsktalande tyskarna inte talade med klassisk tysk brytning. Det hade genast höjt betyget minst ett snäpp.

Krig är fasansfullt!!!

Trots ovanstående var den här krigsvåfflan rätt underhållande och det hände saker nästan hela tiden. När det var lite dödtid i filmen roade vi oss här på redaktionen med att ropa "FIGMO"* till varandra vilket höll stämningen uppe.

BETYG: 3/7 En krigsförklaring mot allt vad ackuratess heter men ändå rätt underhållande.

"Vee haf veiz of making yoo talk."

Buhuhuhu snyft...

Hitlerperspektiv på några yanks.

Tyskarnas nya hemliga vapen!

"Identifiera er!"

Se den vansinniga euforin som uppstår när man avlossar en tung kulspruta.

YES!

En trailer som är talande.

Hela filmen! I en version som kan vara spännande om man just käkat en handfull glada svampar...

*Ni förstår om ni ser filmen. Betydelsen på denna krigsslang får ni googla själva...



torsdag 20 november 2014

THE DEADLIEST PREY (2013) USA, 81 minuter. Regi: David A. Prior.



Danton är tillbaka med gubbvåld!

Vi börjar soft med en ikonisk pose.

25 år har gått sedan Danton (Ted A. Prior) satte stopp för överste Hogans (David Campbell) brutala människojakt. Danton lever ett stilla famljeliv och Hogan har precis avtjänat ett långt fängelsestraff. Historien är dock inte utagerad för den onde översten och han vill nu ha hämnd. Han kidnappar helt sonika Danton igen för en repris, men denna gång med "lyckligt" slut. Vår hjälte har andra tankar...

Danton är numera bokstavligt skogstokig.

Helt otippat dyker det 25 år efter den odödliga klassikern (Deadley Prey (1987)) upp en uppföljare. Nervöst skruvar vi på oss på Udda Film-redaktionen då vi fruktar det värsta: En plågsamt självironisk rulle som ska skoja till det med första filmen. Till vår enorma lättnad upptäcker vi att man behållt den allvarligt spelade tonen från första filmen vilket genast gör allt mycket roligare. Självklart bör man väl ha koll på vilket spektakel man åstadkom med första rullen men det är då smart att hålla sig till blinkningar till denna istället för rena rama "Släng dig i Brunnen"-aktiga referenser.

I en meningslös sidostory introduceras ett gäng geekar.

Skådespeleriet är fortfarande uselt och det säger en hel del när huvudpersonerna framstår som de duktiga i sammanhanget jämfört med resten. Pyrotekniken är även den lika illa som förra gången och trots att filmen är skjuten med Red-kameror har den ett ganska billigt videoutseende. Självfallet är manus och den knapphändiga dialog som finns fortfarande infantil och skrattretande.

Överste Hogan är hjärtligt glad över att se sin gamle ovän.

Det blir inga gapflabb den här gången men Prior-bröderna har ändå lyckats få till en schyst kalkon man kan mysa åt. Det helt värdelösa skådespeleriet och de "tuffa" replikerna är ju guld bara de. Dessutom är det ett totalt 80-tals-soundtrack, komplett med synthtrummor och rockmangitarrer. Kanske har man lånat från första filmen? Vi minns tyvärr ej. Synd att vi inte bjöds på mer kalkon-gore och filmen hade mått gott av lite sex också. Cat Tomeny som spelar Dantons fru har ju sköna MILF-egenskaper. Inte ens Tara Kleinpeter som både ser ut som och agerar lika duktigt som en porraktris lättar på paltorna. Men värst kanske är att Ted A. Prior inte tar på sig hotpantsen igen. Det hade varit något med lite oldtimer-homoerotik!

BETYG: 4/7 En stark fyra på denna men den lever definitivt inte upp till föregångaren

Är det..? Näe va..?

Dags för lite off screen-samlag. Hogan tar kärleksgrepp.

Polisongkille upptäcker att döden ingår i arbetsuppgifterna.

Det närmaste homoerotik vi kommer i denna film är dessa uselt agerande sötnosar.

Kvällsmaten räddad.

Vänta nu...Blev inte polisongkillen dödad för en stund sen?

"Stop! In the name of love." Välbekant fejs där bakom Hogan.

Hogan bryter fjärde väggen, typ.

Lite cartoon nästan, med adderad bacon.

Oj! Helikoptrar igen.

Kan behövas mot Danton.

Fast han förvandlar dem ju ändå till sprängda modeller.

Splat! Klassisk blodstänk-på-lins-CGI. Kunde blivit grindhousigt omslag.

Geekarna tycker det är smart att fösa in Dantons lille son i köket där vår hjälte just skjutit skallen av en person.

Hotpantsen! Tyvärr folks, de åker inte på.

Innan batalj finns alltid tid för en pose.

Favorit i repris.

Gubb-gore.

Internettittarna jublar.

Verkar som om synen av hjärnsubstans härdade gossen och han nu är redo att ta över pappas firma.

Skön trailer.

Vi vill också slå ett slag för filmens hemsida som ni hittar här: Deadliestprey.com. Komplett med pajiga länkar och lökig cover-version av AC/DC:s "Back In Black"!