What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 25 september 2014

OASIS OF THE ZOMBIES (1982) Frankrike/Spanien, 82 minuter. Regi: Jesús Franco.



Oasis of the Sverigedemokraterna

Två bimbos på utflykt - mitt i öknen. Den ena har stjärt. Den andra har...öhh...kamera.

Under andra världskriget transporterar tyskarna mitt under brinnande ökenkrig en hemlig last av guld genom öknen. De överraskas vid en oas av en amerikansk enhet och under den våldsamma striden dödas alla utom kapten Blabert (Javier Maiza). Han och den tyske översten (Eduardo Fajardo) vars män dödades i oasen bestämmer sig för att i nutid leta rätt på guldet. Det finns dock en skrämmande myt om att en förbannelse vilar över oasen.

Bimbos? Vid fyndet av några gamla vapen namedroppar den barbie-stjärtade bimbon både den tyske och engelske befälhavaren. Yep, både Rommel och Monty.

Det kan tyckas märkligt att sådana francoentusiaster som vi är på Udda Film inte har sett denna film redan. Det har sin förklaring dels i prioriteringar och dels i att den har notoriskt dåligt rykte som zombiefilm. Vi hade helt enkelt en ganska klart förutfattad uppfattning om rullen. Detta visade sig stämma alldeles ypperligt med verkligheten.

Skulle tyskar verkligen göra ett sådant hafsigt målarjobb?

Franco var ju sleazens okrönte konung och att casha in på zombie- och kannibalfilmer kändes väl inte riktigt hemma för eurotrash-kungen. Hans zombier blev därmed ganska lama varelser, även om några få av dem har en viss charm i denna film. Vi får dock inte se mycket av de odöda utan lejonparten av filmen består av långa tråkiga transportsträckor som INTE innehåller nakenhet (okej, lite tuttar kanske) och sleaze. Den sövande effekten accentueras av det monotona soundtracket där man mestadels begagnar sig av en orgel modell 5-öreskyrka. Inte helt olikt amerikanska ultralågbudgetfilmer från 60-talet och tidigt 70-tal. Zombieattackerna ackompanjeras av sköna ljudeffekter och roligast är väl ljuden i diegesen* där zombiernas uppstigande föregås av ett klassiskt gurkljud.  D v s ett räfflat instrument man drar en pinne över för att få ett ratschande knarrigt ljud.Varför knarrar det när zombierna stiger upp ur sanden? Fan vet, men kul är det i alla fall.

BETYG: 2/7 Tyvärr en väldigt sömnig historia detta med alldeles för små portioner våld och sleaze.

Recyclade gamla eurowar-bilder. "Achtung! The Desert Tigers" kanske? Notera klart avslappnad soldat i övre hörnet.

Entusiastisk zombie.

Zombierna har den goda smaken att slita kläderna av de KVINNLIGA offren innan de sliter dem i stycken.

Zombie med inbyggt solskydd för ögonen.

Zombie som kompenserar för sin kompis på bilden ovan.

Lite som det såg ut när man sprang på hultsfredsfestivaler. Minus hånglandet och med fyra gånger mindre tält. Dunken är identisk i alla fall!

Rätt skön trailer

*Alltså ljud som karaktärerna i filmen kan höra och som inte bara är ljudeffekter för publiken.



tisdag 23 september 2014

PUNK VACATION (1990) USA, 94 minuter. Regi: Stanley Lewis.



Puke vacation

Redan på 80-talet lackade man på tekniken. Här: En läskautomat.

Ett gäng punkare dundrar in i en liten kalifornisk håla och dödar ägaren till den lokala
vägkrogen samt ofredar hans yngsta dotter. Den äldre dottern (Sandra Bogan) vill hämnas men
det går inte riktigt som hon tänkt sig så hennes pojkvän (Don Martin), tillika lokal snut,
får försöka hjälpa henne ur knipan.

Buskis! Spypåse fram.

Att detta skulle vara en dålig film hyste vi på Udda Film inga tvivel om. Att den skulle
vara dåligt dålig räknade vi inte riktigt med. Det här är nämligen en stinkande soppa till
film med utvecklingsstört manus (även om producenten hävdar motsatsen), kasst skådespeleri
och förvirrad klippning. Det tråkiga i det hela är att det inte ens är roligt. Apropå det
så gör man till på köpet ett halvhjärtat försök att slänga in lite buskis, men man kan inte
helt bestämma sig för vad för slags film man vill göra

"Punkaren" till höger förargas över att medlemskapet i ett punkgäng inte innebär hajk i 
naturen.

Tydligen fick regissören lämna projektet då han arbetade utifrån föreställningen att detta
skulle vara en film med schyst budget. Han tyckte då det var en bra idé att göra 20
omtagningar på varje scen och därmed slösa kilometervis med dyrbar 35-millimetersfilm.
Märkligt då att han inte lyckades få till några bra scener... Vi önskar att även klipparen
Dan Cogan gjort regissören sällskap då filmen kryllar av omotiverade klipp. Den
flagrantaste goofen är väl när en punktjej krälar på marken i smärtor INNAN hon blir
skjuten. Snyggt skriptajobb också när huvudpersonen och punkledaren tittar på varandra i
kikare och man klipper till en bild när huvudpersonen tittar åt fel håll.

"Punkarna" leker och nej - inte sexlekar, trots kläderna.

Det enda positiva med filmen vi kan komma på är ledmotivet och fröken Bogans ben. När vi nu
ändå talar om ledmotivet kan vi även nämna den ytterst märkliga avslutningen på filmen.
Efter eftertexterna, där ledmotivet spelas, följer en svartruta på tre minuter (!) samtidigt som ledmotivet spelas tillsammans med lite motorbuller. Grejen är den att man inte gör detta för att låten ska få spelas i sin helhet efter eftertexterna, för under nämnda texter gör man ett riktigt fult yxklipp mitt i låten så den nästan börjar från början och därmed tar tre minuter att ta slut efter eftertexterna. Vi antar att de gillade låten... Men varför då yxa sönder den?

BETYG: 1/7 Nej, den här dyngan får inte ens kalkonpoäng.

Lika punkig som Spandau Ballet.

Ultrapunkigt att binda en sexig brud i bara underkläderna i korsfäst ställning med 
råttburar samtidigt som man dansar runt henne! (??????)

Punkigt - Thompson Twins style.

Det är inte lätt att kontrollera ringmuskeln när The Human League går till attack.

Den här "punkaren" är tydligen vietnamveteran med erfarenhet från Special Forces innan 
han gick med i punkargänget. Det kanske var i specialstyrkorna han lärde sig att kamouflera 
håret med en fejkflint?

Morgonmys.

Den av producenten lovordade A-fotografen har en hel del problem med skärpan.

Asch då! Fejkflinten stramar lite obekvämt.

Scenen där punktjejen krälar i smärtor INNAN hon blir skjuten.

Trailer



söndag 21 september 2014

MY AMITYVILLE HORROR (2012) USA, 89 minuter. Regi: Eric Walter.



Inte bara onda andar...

Bra med namnskylten där så man inte förväxlar Danny med Ed Harris.

Daniel Lutz är äldste pojken i familjen som råkade ut för det ökända spökeriet i Amityville-huset. Samma märkliga spökerier som senare gav upphov till filmsuccén "Huset som Gud Glömde". Nu 35 år senare är Daniel redo att ge sin version av händelserna.

Danny hos hjärnskrynklaren.

Vad man tror ska bli en dokumentär om händelserna i Amityville-huset, sett ur Dannys perspektiv, utvecklas istället till ett porträtt av en oerhört traumatiserad man som hela sitt liv försökt fly från stämpeln som Amityville-pojken och samtidigt aldrig fått berätta sin version.

Känns huset igen?

Danny kastar sig motvilligt in i detta projekt för att sluta fly och för att få föra fram sin version. Eller är det motvilligt? Regissören överlåter till tittaren att ta ställning till sanningshalten i berättelserna. Allt från psykologer och journalister till släktingar och parapsykologer kommer till tals för att resonera runt händelserna och Dannys reaktioner runt dessa. Slutet på filmen skulle kunna tolkas som en viss skepsis till Danny från filmmakarnas sida men vi tror inte detta är avsikten. Porträttet är i detta fall mer intressant än huruvida händelserna har tagit plats eller ej. Intressant och sevärd dokumentär.

BETYG: 4/7 Mer personporträtt än skräckdokumentär.

Ronald DeFeo Jr. som fick tuppjuck och mördade hela sin familj i Amityville-huset.

Danny shreddar lite.

Ingen plats för denne snubbe i huset.

Vad är det för grabb som fångades på bild i kåken?

Konsultbranschen har ökat i takt med stigande arbetslöshet. Detta kanske kan vara en variant att pröva på?

Cock.

En del av inredningen totaldominerar rummet...

Är Danny, som de säger, full of shit?

Är det inte den kära gamla arbetshästen EX3 som skymtar i bakgrunden?

Trailer



fredag 19 september 2014

THE WITNESS (1993) USA, 18 minuter. Regi: Chris Gerolmo.



När blickar kan döma

De där SS-uniformerna ser inte riktigt ut att sitta perfekt. Kinakopior?

Gary Sinise spelar en SS-lägervakt som varje dag forslar fångar till gaskammaren. Denna makabra syssla skulle vara enbart en långtråkig sådan om det inte vore för den stirrande lille pojkfången (Elijah Wood).

Gary Sinise som SS-man med snällt utseende.

Gary Sinise kan tyckas lite malplacé i rollen som SS-man då han har ett ganska harmlöst utseende. Han försöker kompensera för det med några välriktade sparkar mot fångarna han vallar mot döden. Dessa kommer förstås egentligen av karaktärens irritation över pojken som varje dag står och stirrar på honom när han passerar barnfångarnas inhägnad på väg till gaskammaren.

Eller..?!

Vad som utvecklar sig i den här kortfilmen är ganska förutsägbart och därmed lyckas man inte väcka Udda Film-redaktionens empati trots att man gratisåker på förintelsen som borde garantera tårar. Vi kanske är lite väl cyniska, men vi gillar att bli överraskade så -SPOILER ALERT- att SS-mannen bokstavligen kväver sitt samvete med att till slut döda pojken är något vi i filmens början förväntar oss att han borde göra och att en annan pojke med förebrående ögon tar hans plats känns ju som en logisk sensmoral för filmen. Som sagt - förutsägbart.

BETYG: 3/7 Vi är lite schysta med detta betyg då vi gärna vill premiera kortfilmen som medium.

Vad vill du Frodo?

Inte crystal meth precis.

Frodo stirrar förebrående.

"För FA-AAN Frodo!!! Ge dig nu!!!"

Inget videoklipp denna gång.



onsdag 17 september 2014

STARCRASH (1978) USA/Italien, 93 minuter. Regi: Luigi Cozzi.



Verkligen: Star - Crash...

Just det. Hela filmens backstory - på franska. Öh, vi snackar inte franska...

De intergalaktiska smugglarna Stella Star (Caroline Munro) och Akton (Marjoe Gortner) råkar i klammer med rymdpolisen men finner sig snart på rätt sida av lagen när de rekryteras av Galaxernas Kejsare (Christopher Plummer) för att stoppa den onde rymdgreven Zarth (Joe Spinell) soch finna kejsarens försvunne son.

Caroline Munro satt först mest och gjorde kåta modellminer.

Typ något sådant händer i denna röra till film. Detta är nämligen en kalkon av episka mått. Man ville snabbt casha in på dundersuccén "Stjärnornas Krig" och regissören Cozzi fann sig snabbt i kompromissernas helvete med manuset han skrivit innan nämnda succéfilm kom ut. Låg budget, tidspress, otur under inspelningen och allmän italiensk filmgalenskap förvandlade hans episka rymdäventyr till ett skrattretande pekoral

Herregud! Joe Spinell som nån slags buttericksdjävul.

Filmen är berömd för sin uselhet och så har den förstås David Hasselhoff i en av rollerna så det var ju märkligt att det skulle ta så lång tid för oss att titta på den. Den har det mesta en klassisk kalkonfilm kan tänkas behöva med skådespeleri så uselt att The Hoff är en av de bättre i ensemblen (!) även om denne inte dyker upp förrän efter halva rullen (eller kanske just därför?), superusla specialeffekter och jättelika kratrar i manuset.

Framtidens domstol.

Men trots uselheten med taffliga stop motion-monster och en bländande Caroline Munro (Nej, inte hennes skådespeleri...) är detta inget man krälar på golvet av skratt för. Visst är våfflan rätt underhållande i sin spektakulära uselhet men bara ungefär till halvtid. Efter det blir det ganska tradigt och man börjar titta på klockan. Så vi känner oss rätt besvikna.

BETYG: 2/7 Ja, vi lutade åt en trea här men uttråkningen tog överhanden.

Er favorit-TV-indian Robert Tessier behöver inte vara grön av avund när det faktiskt är HAN som sitter brevdid Ms Munro.

Christopher Plummer, mottagare av oräkneliga priser bl a en oscar, är så äckligt teatralisk som endast en skolad teaterskådis kan vara.

Skönt gäng. Munro med kåt modellmin, bister grön gubbe från Yr och f d pojkpredikanten Marjoe Gortner med oheroisk min.

Hyperrymden i lågbudgettappning.

Stop motion-monster som rörde sig i kanske 5fps...

Man skulle kunna tro Marjoe kommer från en musikalbakgrund och inte predikantbakgrund så fjolligt som han beter sig.

Notera Marjoes intensiva min.

Förmodligen har många män drömt om att ge Caroline ett s k frosted face.

Plötsligt attackeras våra hjältar av rymdpsykedelia!

Lavalampor och liquid overhead som löper amok. "VAD FAN ÄR DET SOM PÅGÅÅÅÅÅR?!?!!?"

Den töntiga roboten med sydstatsaccent ser ut att vara i trubbel.

Wow Hoff! Med den pretty boy-looken skulle du inte ha några som helst problem att bli någons fru på närmaste fängelse.

Förmodligen skrattade inte Joe lika mycket efter premiären av denna film.

Joe beordrar sina stop motion-robotar. Men vad är det han tittar på? Robotarna är här Joe - HÄR!

Jomen visst. Guldtorpeder fyllda med good guys kraschar in genom fönstren på bovarnas rymdskepp.

Detta har naturligtvis ingen påverkan på atmosfären inuti rymdskeppet.

Chricka Plummer sitter tamejfan t o m teatraliskt. Skön dekor f ö. Är det någon slags fabulous IFK Norrköping-fest på G eller?

Trailer

Hela filmen!