What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

lördag 26 oktober 2013

CY WARRIOR (1989) Italien, 89 minuter. Regi: Giannetto De Rossi.

 
 
Gullegullcyborg

Hur man bygger en cyborg.
 
Ett nytt superhemligt vapen i form av en cyborg (Frank Zagarino) släpps genom en olycka lös
och måste genast hittas innan allmänheten och ryssarna anar vad som är i görningen. En
ovanligt hänsynslös överste (Henry Silva) sätts på uppgiften och han skyr inga medel för
att oskadliggöra androiden.

Färdig produkt.
 
Vad som skulle kunna vara en blodig och billig terminatorkopia visar sig istället vara en
cheesig och ultrapajig matiné med ett manus som är bland de mest korkade vi sett här på
Udda Film-redaktionen. Ja, det är så urbota dumt att t o m en 9-åring måste skaka på
huvudet över hur endimensionellt och fyllt med luckor det är.

Grafik i toppklass!
 
Inledningens titelsekvens vittnar om budgeten då vi får bevittna en dramatisk uppvisning av
hur cyborgen byggs med närbilder på mässingspinnar som sätts ihop för att sedan dränkas i
någon slags Hobbex-smet. Nej, FX-avdelningen har minsann inte fått mycket att jobba med,
vilket förstås blir lite jobbigt när man på något vis måste ha med den obligatoriska
självoperationsscenen som i detta fall slutar med att Zagarino häller rosa klägg i sitt
eget nylle.

Cyborgen har aktiverat sitt Henke Larsson-chip.
 
Vidare har vi den ständiga närvaron av ett äckligt barn. Ni vet, en sådan där ultrakäck
snorvalp som blir robotens vän. Hans storasyster, som spelas av fattigmans-Sharon Stone:
Sherri Rose, inleder en slags platonisk relation med androiden och bjuder inte på mer än
att hastigt visa upp sig i underkläder.

Superkäck unge.
 
Allt detta borgar väl för en irritationsfest och katastrof? Inte alls! Detta är så
fantastiskt dåligt att man inte annat kan än att le åt spektaklet. Zagarino är ju skön med
sina stela robotrörelser samt pålagt plåt-reverb på rösten och Henry Silva är alltid
underbar, särskilt här där han är helt over the top som vresig ondskefull militär.

BETYG: 4/7 Ultrakalkon sm saknar det mesta  i blod- och sexväg man kan önska men som
kompenserar med idioti utan dess like.

Som sagt...

Cyborg styling. Dagens look: Miami Vice!

Oskyldiga dödas.

Henry Silva ler sitt snällaste leende.

Oops! Hit men inte längre, fluktrobot.

Intim stund mellan pojke och android*.

Robot vs. pojke i nintendo.

Travolta-chipet aktiverat.

Ska det vara så ska det vara.

Hade Nalle Knutsson varit cyborg hade hans skelett sett ut så här.

"Okay honey. Now smear it all over your face and smile!"

YES! Eller..?
 
Självoperationsscen.
 
Extrem bokläsning.
 
Kanske inte världens bästa potpurri från filmen men några sköna detaljer har nån YouTube.typ fått med.
 
Henry Silva lackar.
 
*Nej, pojken har ingen mobiltelefon från 2000-talet.
 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar