What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 27 februari 2011

PEOPLE LOVE PHOTOS (2009) Storbritannien/USA, 89 minuter. Regi: Christian Klinger.



...but they don't love this film.

Tanyth Berkeley på ett galleri. Snyggt bildsnitt och smickrande ljus...

En dokumentär om fotografi uppdelad i tre block där vi först träffar Tanyth Berkeley som hämtar inspiration och modeller från gatan. Berkeley dras främst till ovanliga karaktärer. I block två möter vi Ashley MacLean och Traci Matlock leker med nakenhet framför kameran och i sista blocket berättar Elinor Carucci om den intima relation fotograferandet har med hennes familjeliv.

En av Berkeleys modeller. En misogyn kvinna.

Även om jag är intresserad av fotografi har jag inget större utbyte av den här filmen då den är så amatörmässigt ihopslängd. Det känns faktiskt som en riktigt simpel stundentfilm det här. Den dåliga kvalitén distraherar mig från vad objekten i filmen faktiskt säger då jag t ex istället stör mig på det dåliga rumsljudet man använder istället för mygga eller riktmikrofon. Ibland känns filmen faktiskt som en simpel turistvideo, särskilt då när objekten följs på gatan eller i bilen. Vidare tycks man inte ha någon koll alls på varken gyllene snittet eller ljusförhållanden vilket givetvis också stör upplevelsen.

Traci Matlock och Ashley MacLean är ute i skogen och leker.

När man väl lyckas koppla bort distraktionsmomenten för några sekunder kan det vara intressant att höra hur fotograferna förhåller sig till sitt hantverk, eller "hantverk" är väl fel ord i sammanhanget då man inte berör den tekniska aspekten av fotograferandet utan istället val av objekt och den konstnärliga aspekten, vilket är helt okej för min del även om jag har en liten teknikonanist inom mig.

BETYG: 2/7 Det är intressant att höra hur fotograferna förhåller sig till sin konst men själva dokumentären är ett uselt hantverk som förtar intresset.

Att tafsa på modellerna är en yrkesbonus.

Spännande grepp här att smyga sig på tjejerna...Jävligt välmotiverat också.

Den du Peter North!

Elinor Carucci tar bilder på sig själv.

Till skillnad från filmaren har Carucci vitbalanserat lite och fått fram en lite naturligare om än kylig färgton.

Caruccis son utforskar fenomenet up-skirt på sin egen mor.

Carucci visar upp en vardagsbild som väckt en del anstöt.

Bra jobbat med solskenet här!

Det fick bli en länk till trailern den här gången.

fredag 25 februari 2011

DO COMMUNISTS HAVE BETTER SEX? (2006) Tyskland, 51 minuter. Regi: André Meier.



Light-sociologi.

Ah! Stolta små pionjärer blåser sina horn.

Efter andra världskrigets slut och järnridåns uppkomst delades ett folk i två helt skilda ideologiska delar och detta påverkade även sexualitetens roll i samhället. Den här dokumentären undersöker på vilka olika sätt man valde att ställa sig till sex och samlevnad i det delade Tyskland.

Kommunismen i all sin prakt.

I början känns den här lilla dokumentären rätt mysig med sköna kommunistiska paradbilder från DDR, sunkiga sexindustriklipp från Västtyskland och gulliga animationer. Men den blir rätt tråkig efter ett tag trots sin korta längd. Talking heads i form av sexualforskare varvas med arkivklipp från gamla sexundervisningsfilmer och en väldigt liberal bild målas upp av sexualiteten bakom järnridån kontra den puritanska och därmed efterblivna i väst. På 60-talet tycks dock verkligheten hinna ifatt västtyskarna då kommersialismen banar vägen för en sexualexplosion i ungdomskulturen och i god kapitalistisk anda försöker helt plötsligt alla slå mynt av lite T&A. Samtidigt i öst är det offentliga rummet helt avsexualiserat även om man i sängkammaren fortfarande har en mer avslappnad syn på sex. Dessutom tycks nudismen fortfarande blomstra då ca 90% av befolkningen har någon erfarenhet av denna. Oj oj! Det låter ju som rena rama valresultatet i Iran eller något liknande. Nej, det är svårt att engagera sig i den här ytliga dokumentären och därmed svårt att ta den på allvar. Men visst, det är ju lite kul att få en glimt av gamla propagandafilmer och skojiga klipp, men inte mer.

BETYG: 3/7 Tråkig i längden och ytlig men har en del skojiga klipp från förr.

Efter att ha jobbat i industrin under kriget måste kvinnorna återigen lära sig tillfredställa mannen i hemmet.

Ideologi eller uniform spelar inte så jävla stor roll. Tyskar älskar helt enkelt att marschera!

Kåta cartoon-figurer.

Hjälp!!! Kvinnor som inte står och föder barn vid spisen samt ett myller av bögar på våra gator? Ve o fasa!

Inte undra på att penisavunden blomstrar med sådana här små jävla retstickor.

Hoppsan, här rök hela filmbudgeten. Vadå? Menar du att de använt faktisk beatlesmusik utan att betala svindyra STIM-pengar? Nä, så kan de ju inte göra...

Okej då, det VAR bättre förr.

Bild från en mysig östtysk hemkokt film.

Nudistparad i DDR och om nån skulle tvivla på den geografiska äktheten så kolla in bruttans armhåla*.

Erich Honecker tycks verkligen uppskatta paraden.

Så här kunde det se ut på en östtysk nudiststrand.

När porren släpptes fri ville ALLA östtyskar ta del av den.

Inledningen på filmen.

*Det må användas som en nedsättande referens när man talar om de håriga östtyskorna men jag ser fanimej inget fel på damen i bild.

onsdag 23 februari 2011

101 RENT BOYS (2000) USA, 77 minuter. Regi: Fenton Bailey & Randy Barbato.



Bögar med prislapp.

En kommunistbög? Vad ska Fredrik Reinfeldt säga???

I den här dokumentären har man samlat ihop 101 intervjuobjekt som råkar syssla med homosexuell prostitution på och runt Santa Monica Blvd i Los Angeles, ett känt böghorstråk i West Hollywood. För 50$ berättar de om sina erfarenheter och val i livet.

Lite obekvämt att få pengar framför kameran av nån anonym Buttman-typ.

Som ni säkert kan räkna ut om ni tar en titt på filmens längd kommer inte så många av de 101 personerna till tals. Detta är väl filmens största problem då man satsar mer på flash och snask än att, ursäkta uttrycket, penetrera objekten mer ingående. Vi bombarderas med snabba klipp och stannar upp vid några fåtal män som får göra en längre utläggning. Men även om vissa av dem avslöjar djupt tragiska livsöden hinner man aldrig riktigt låta det sjunka in utan kastas istället direkt till ett klipp med någon sliskig bajs- eller knarkdetalj eller något rent komiskt klipp där någon putar med röven. Visst, detta är underhållande men man missar ju att elevera historien och nöjer sig istället med MTV:ig snaskdokumentär. Synd tycker jag.

Hora #48...

Jag ställer mig också tveksam till formen man valt med att über-objektivifiera snubbarna genom att slänga till dem t-shirtar med nummer på (1-101) samt i bild betala dem den där 50-lappen. Jag förstod aldrig riktigt detta grepp då det för mig känns som om man bara vrider deras trynen i den förnedrande situationen de redan befinner sig i och vi som publik redan hajar att de är objekt som kan köpas. Det hänger ju liksom ihop med yrket. Vissa av de intervjuade protesterar dock mot bilden av skam de stigmatiseras med, av typ sådana som jag, och menar att vi projicerar vår skam på dem och de har inget att skämmas för. Visst, jag kan väl köpa det resonemanget då jag skulle skämmas arslet av mig om jag sålde mig för sex, men jag tycker ändå det är en skamlig företeelse att man ska behöva göra detta och man måste vara bra skadad för att inte inse detta. Men den skadan är ju ett gudabenådat skydd mot den superångest man borde känna om man hade ett någorlunda fungerande psyke, så all up-fuckning* är ju inte av ondo. Vidare om formen tyckte jag faktiskt att det var perfekt att intervjua männen på sunkiga motellrum då dessa faktiskt är deras främsta arbetsplats och det blir sådär lagom sleazigt när de ligger i sängen och berättar om sina torskar.

BETYG: 4/7 Klart underhållande på ett snaskigt vis men man missar en ypperlig chans att beröra i och med formen man valt.

Många uppskattar den POJKaktiga charmen...

Från ett slags gangbangande till ett annat.

"I'm not a number. I'm a free man!!!"

Tommy Cruise: Lika rolig som han ser ut.

Dagens HBT-bild.

Den lyckliga horan, enligt egen utsago.

Inte fullt så lycklig.

Det är jobbigt att prostituera sig när kroppen är full av små tumörer.

Mysbög.

Faktum är att jag såg många sådana här typer när jag själv knallade på Samta Monica Blvd en kväll. Yeeeehaaa!

Den här mannen diggar smärta. Han demonstrerar bl a var man kan släcka en cigg.

Van informerar om den psykologiska njutningen av fistfucking i pluttan.

Den här mannen har en skön fekaliehistoria. Vad han måttar här på bilden får ni själva grunna över.

Och så avslutar vi med lite självhjälpstekniker.

Ett inte fullt så anstötligt smakprov.

*Svenska Akademiens Ordlista nästa år?

måndag 21 februari 2011

GINGER (1971) USA, 101 minuter. Regi: Don Schain.



Agent 00-Crap.

Fröken Caffaro motsvarade mer dagens trista barbie-ideal än dåtidens babes.

En liga ledd av Rex Halsey (Duane Tucker) driver en verksamhet bestående av langning av grova droger och slavprostitution på en semesterort i New Jersey. Polisen har misslyckats att infiltrera ligan så nu är det upp till den välutbildade privatagenten Ginger (Cheri Caffaro) att rensa upp i hor- och drogträsket. Hon går ut hårt. M h a förförelse och våld lyckas hon manipulera och tilltvinga sig information som leder rakt till Halsey. Men ju djupare hon gräver desto större fara utsätter hon sig för.

Med sådana här coola Kojak-montage trodde man för en sekund att det skulle kunna bli en skön film.

Vad tråkigt det blir när huvudpersonen ska föreställa en sexbomb som ingen kan motstå och denna spelas av en totalt osexig kvinna som närmast för tankarna till en anorektisk Pamela Anderson med Linda Rosings intellekt. Ja, hon är faktiskt även utseendemässigt lite lik Rosing och det är ingen komplimang i min bok. Till på köpet kan hon inte heller skådespela, men det är hon långt ifrån ensam om och framstår nästan som en av de duktigare i ensemblen då Tucker glänser överlägset med sin totala brist på skådespelartalang. Det var länge sedan jag såg någon totalstinka så pass som Tucker och ni trogna läsare vet ju vilken sorts "kvalitetsfilm" som dominerar denna blogg. Stanken av inkompetens sträcker sig även bortom själva skådisensemblen och ligger som en inpyrd dimbank av fis över hela filmteamet. Mest påtagligt är det ständiga mörkret, dels i form av dåligt upplysta natt- och inomhusmiljöer men även i fullt skinande dagsljus då man valt att filma i motljus och i vinklar där ansikten dränks i skugga. Nice going! Naturligtvis hanteras även kameror skakigt och wobbligt. Manus och regi är det ingen mening att gå in på ens. Det handlar helt enkelt om att visa upp nakna människor, ja även en snorre bjuds det på girls and gays!

Duane Tucker skådespelar. Var i manuset stod det att Halsey skulle vara en fjolla?

Finns det något att gilla i den här sörjan då? Nja, inte mycket. Naket är ju alltid härligt och det är ju rätt kul att huvudpersonen är en rasistisk misandrist. Det vilar en slags smutsig fetischstämning över filmen med åtskilliga bondage-aktiga sexscener och hämndsex med rasmotiv, vilket ger filmen en skön rå ton. Våldet är dock taffligt och mer underförstått än explicit, men det kan kanske svida för den känslige manliga tittaren ändå.

BETYG: 2/7 Riktigt usel och ganska långtråkig exploitation som endast räddas av sunkig nakenhet.

Yes! Catfight on da beach...

...där det är förutbestämt att förloraren ska strippas! Kanske nåt för Olympiska Kommittén att tänka på?

Ginger lebbar till sig lite information.

Här testas det kryddor.

Tänk på att det kan bli lite syrefattigt när man leker asfyxilekar.

Lite härlig full frontal male nudity för alla RFSL:are.

Mobiltelefon anno 1971. Ja ni ser väl väskan bakom dom?

Hoppsan! Här har Ginger fått fog för sin misandri. Notera det subtila uttrycket av avsky på Tuckers fejs.

Introt på filmen samt Caffaros "sexiga" dans.