What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 28 juli 2011

BOTOXIA (2006) USA, 9 minuter. Regi: Jai Mitchell.



Punkig studentfilm.

Plastikkirurger, det är ena riktiga slimeballs.

Världen lamslås när skönhetsindustrin infiltreras av en laddning giftig botox. Följden blir att mottagarna av det sköna nervgiftet förvandlas till blodtörstiga monster vars enda mål är att konsumera mänsklig hjärna.

Recept för hollywoodfru.

Vi serveraS här en ganska tramsig studentvåffla utan större djup eller expertis vars enda syfte verkar ha varit att roa filmmakarna själva. Med detta sagt är den ändå rätt charmig i sin fåniga lekfullhet. Fedjkblodet skvätter och lågbudgetstämnigen är hög med Turbo Negros toner rullande ur högtalarna. Jag ler nostalgiskt när Red Hot Chili Peppers "Catholic School Girls Rule" sätter igång som ackompanjemang till bilderna av några ninjatjejer utsända av någon supernunna som ska rädda världen. Ja, det här är riktigt dåligt med ett nödrop till slut och dessutom har man i eftertexterna slängt in en helt omotiverad Benny Hill-sekvens. Men det är ändå rätt gulligt och lekfullt i sin uselhet så betyget blir ändå:

BETYG: 3/7 Rätt kass studentfilm med hjärtat på rätt ställe.

Sexigt värre när offer flyr. Pass på för scriptafel...

Under tiden ni funderar över vad scriptan kan ha missat serverar vi en bild på Linda Rosing.

Aha! Boxershorts på offret helt plötsligt. WTF?

Catholic school girls rule.

"W" får stå till svars för sina gärningar.

Ingen vidare reklam för denna filmskola...

Hela rullen.


tisdag 19 juli 2011

BYLETH (1972) Italien, 80 minuter. Regi: Leopoldo Savona.



Alla har vi våra inre dämåner*...

Snart knackar det på din dörr...det är GOLTUPPEN! Nävisstfan, det är det ju inte.

Den unge hertigen Lionello (Mark Damon) blir oändligt glad när systern (Claudia Gravy) återvänder till herresätet efter en lång frånvaro. Denna evinnerliga glädje kan härledas till att hertigens kärlek sträcker sig bortom vad som är sunt mellan bror och syster. Lionello bär inte bara på sköna incestuösa känslor utan roar sig dessutom med att ritualmörda vackra unga kvinnor han varit intim med. Men är det verkligen Lionello som utför dessa dåd?

"Hurra hurra! Syrran är hemma igen. Nu blir det ligga av!"

Den här rullen bjuder på en allsköns blandning av: gotisk skräck, euroerotika och ockultism. Dessutom var min version på tyska (!), så hur kommer det sig då att den var så tråkig? Nja, det blev nog helt enkelt för lite av varje. Även om den sedvanligt sköna och vackra europeiska 70-talsstämningen fanns där ackompanjerat av ett knippe bildsköna nakna damer kretsade det mesta runt den fjolliga hertigen som inte var en alltför spännande karaktär eller speciellt välspelad av herr Damon. Det ockulta elementet, som ofta förgyller filmer som denna, hade skjutits alltför långt i bakgrunden och våldsdåden luktade bleka giallo-kopior. Synd, då man kunde ha gjort en film som denna antingen väldigt kittlande eller ultrasleazig. Vilket som hade varit att föredra. Själva slutet var otroligt lamt och stank nästan lite Ed Wood när ryttaren på den vita springaren dolde sitt ansikte med manteln. Filmen formligen skrek efter en twist på slutet för att rädda den från uppenbar meningslöshet. Synd då att denna twist aldrig uppenbarade sig.

BETYG: 2/7 Vackra miljöer och nakna damer kunde inte rädda denna film ur de eviga gäspningarnas träsk.

Flukta på tjänstehjonen är kul.

Gotti gott gott.

"Du där! Eftersom orakade armhålor av någon anledning kommer dömas ut som äckligt om ett par decennier måste du dö."

Härligt syskonsalt!

Hertigen smyger bland damkläderna i garderoben. Men varför?

"Nej syrran NEJ!"

Och så lite rött kladd också.

Vad nu? Bela Lugosis stand-in på en springare?

Nejdå, det är bara hertigens metrosexuella alter ego.

Blir ni som har syskon också så här glada när ni får återse brodern/systern?

*Jag har redan förklarat stavningen.


måndag 11 juli 2011

DUCK CHILDREN (2001) Storbritannien, 8 minuter. Regi: Sam Walker & Bob Blundon.



Mysig skolpjäs...ELLER?

Disciplinerad koreografi.

Blev lite intresserad av Walkers konst efter att ha sett "Tea Break" så det blev att klämma den här filmen också. Vi bevittnar här en skolpjäs där barn utklädda till ankor rör sig koreograferat fram och tillbaka på scenen. Ett av barnen (Emily Gostlin) har lite svårt att hänga med i den uppstyrda koreografin och vill hellre göra sin egen grej. Plötsligt dyker en jägare upp..!

Hmm...kors över ögonen symboliserar ju död vet alla vi som läst en serietidning nån gång.

Ja det här var en lustig liten historia. Återigen ganska svårtolkad då jag här inte begrep alls vad man ville säga. Fokus ligger givetvis på den egensinninga ungen och -SPOILER ALERT- hon överlever längst när jägaren inleder sin massaker på "ankorna". Barnets förmåga att inte rätta sig i ledet vinner henne tiden att få leva längst men till slut faller även hon offer för hagelgeväret. Så vad ska man säga om det? Shit happens även om man inte är ett hjärnlöst får, det bara händer senare? Poängen känns lite grumlig här. Med förmågan/viljan att gå sin egen väg följer även utanförskapet vilket illustreras av att en fe sänks ned på scenen och serverar kakor till barnen. Gissa vem som blir utan. En annan detalj som går över mitt huvud är varför jägaren, som så livligt skjutit ihjäl alla barnen, plötsligt drabbas av något slags samvetskval och blåser huvudet av sig. Samtidigt tycker jag det är lite kul att det är så obegripligt. Det vilar helt klart en rolig stämning över filmen i alla sin gullighet och våldsamhet. Något som även accentueras av musiken. Jag vet inte om det var uttänkt så men titeln på filmen är ju jävligt fyndig. Klart sevärd!

BETYG: 4/7 Inte fullt begriplig men rolig liten film.

Rätta dig i ledet din jävel!

Jaså inte? Då får du fanimej inte vara med.

Plötsligt!


Här har ni hela filmen gott folk.


lördag 9 juli 2011

TEA BREAK (2004) Storbritannien, 7 minuter. Regi: Sam Walker.



Alla jobb kan bli tråkiga...

Aaaaarrrrggh! Stämpelklockans slaveri.

En uttråkad herre (Jeremy McNeill) står i en mörk fabrikslokal med ett blodigt förkläde på sig. Framför sig har han ett löpande band och ett jättelikt kaparblad. Ut på löpande bandet rullar oidentifierade människor som behöver tas om hand...

Skön arbetsmiljö i alla fall.

Denna kortfilm kan man kalla en brutal studie i monotoni. Arbetaren gör mekaniskt sitt jobb som här råkar vara människoslakt. Ingen som helst empati visas med de offren vars kvidande skrin dämpas effektivt av en bit gaffatejp. Ja, jag tolkar inte det här som någon antislakthistoria även om man direkt skulle kunna dra paralleller till slaktdjurens sista sekunder. Nej, för mig känns det här istället som en mycket svart känga till det själsdödande monotona arbetet vars enda andningshål är fikapausen. Snyggt gjord och lite småkul. Ett extra plus för kommentatorsspåret som helt tramsas bort genom improviserad sång om hur regissören gjorde filmen för att få se sina vänner nakna.

BETYG: 4/7 Snygg och blodig satir om arbetarens osköna vardag.

Med lite gaffa kan ingen höra dig skrika.

Vad sneglar vår vän på?

Ja, vad fan trodde ni?

Aahhh sweet! The fikapaus!


Kolla in hela filmen vetja.


torsdag 7 juli 2011

THE MACK (1973) USA, 109 minuter. Regi: Michael Campus.



Hallickgrundkurs 1A.

Ah, "The Man" ser verkligen ner på oss med fullt förakt.

Först och främst ber redaktionen på Udda Film om ursäkt för denna långa lucka mellan inlägg på sajten, men tyvärr kom livet emellan... Med det sagt pimpar vi upp sidan lite. Håll till godo!

Goldie (Max Julien) slängs i finkan efter att ha blivit blåst under en uppgörelse i undre världen. Efter fem plågsamma år släpps han slutligen ut och han är fast bestämd att jobba sig upp till en respekterad position i samhället. Problemet är bara att hans väg är brottets bana och då främst genom att sälja unga damer på gatan. Dessutom har han de två korrumperade och rasistiska snutarna som haffade honom för fem år sedan i hälarna samt även gangsterbossen han jobbade åt innan han åkte in, som gärna vill se Goldie som underhuggare istället för konkurrent. It ain't easy bein' a pimp y'all...

Kåken är en bitch.

Efter något av en kräftgång på Udda Film kändes det tvunget att plocka fram en gammal klassiker man tidigare bara sett bitar ur för att garantera något utöver ett sömnpiller och "The Mack" är ju verkligen en trendsättare utöver det vanliga. Det här är dock inte den vanliga simpla blaxploitation-filmen. Det finns ett djup och en realism som saknas i andra filmer i samma genre. Man tror mer på karaktärerna i den här filmen, när de vill slänga det vita oket, än i andra filmer där "the man" är ett svin. Det märks lite att regissören Campus har ett förflutet som dokumentärfilmare med samhällsengagemang. Även huvudkaraktären Goldie har ett djup där han inte bara är den "ascoole" hallicken utan även en rätt sorglig typ som inte ser andra vägar att ta i livet än brottets. Goldie bygger mycket på den verklige hallicken Frank D. Wards person och denne figurerar inte bara i en liten biroll utan fungerade även som en slags konsult som öppnade alla rätta dörrar och tillhandahöll ovärderlig information vilket hade stor betydelse för filmen. Hallickgalan vi ser i filmen t ex var ett riktigt event med gräddan av den undre världen som statister.

"Tätt intill" med konstaplarna. Don Gordon till höger är verkligen bra som svinpolis.

Det som för mig är ett litet problem med denna film är att djupet och realismen paradoxalt nog stjäl lite av charmen med en sådan här genrefilm. Det blir helt enkelt mycket roligare om allt är over the top och skrattretande. Därför kunde jag tycka att den här filmen blev lite seg emellanåt men missförstå mig rätt, det här är en klart sevärd rulle och jag tror att poängen som vanligt gått förlorad för alla som älskar filmen då den inte har ambitionen att visa hur coolt det är att vara hallick utan snarare - SPOILER ALERT - visa på att vägen Goldie tog var fel då han i början av filmen sitter tomhänt på en buss och gör detsamma i slutet. Goldies bror Olinga (Roger E. Mosley) representerar den andra vägen med samhällsengagemang och medkänsla, även om han själv dras in i Goldies mörka värld.

Till vänster ser vi mannen filmens huvudkaraktär är baserad på: Frank D. Ward. Givetvis befinner vi oss hos frissan. Var annars i en hallickfilm?

Även om jag poängterar filmens allvar finns givetvis de sköna ingredienserna vi vill se i en blaxploitation-film där med: Störtsköna kläder, härlig funkig musik, sviniga rasistsnutar, superfrän dialog och en del våld. För att vara en film om hallickar är det dock förvånansvärt lite sex, vilket dock inte spelar någon större roll i sammanhanget.

BETYG: 4/7 Mer poäng för djupet i filmen än den sedvanliga ascoolheten*.

 Pimped up!

Ahh, the sweet life.

Pimp-party.

Ingen hallick utan en asfrän pimpmobil.

Komikerlegenden Richard Pryor var ashög på kola under hela inspelningen och allmänt besvärlig. Som tur var lämnade han komedin åt sidan i den här filmen.

Det blir lite sexigt också med avklädd och korpulent medelålders man.

Apropå korpulent, vår vän snuten är en s k chubby chaser.

Aaah yeah... Den episka vita pälsen!

Don't go fuckin' with da mack sucker!

Plockade ihop några fina scener här. Check that shit y'all.

Trailer med taskigt ljud.

*Sedär! Udda Film berikar återigen den svenska vokabulären med nya fina ord.