LEMMY (2010) USA, 112 minuter. Regi: Greg Olliver & Wes Orshoski.

Hyllning till en rocklegend.

Lemmy älskar Beatles och är t o m buksvåger med John Lennon.

Det här måste vara en av rockvärldens mest efterlängtade filmer - en dokumentär om rocklegenden Lemmy Kilmister. Vi följer den gamle rockveteranen i vardagen och på jobbet, tar del av hans intressen och får givetvis ett ton kommentarer från kollegor tillika fans.

Nej Lemmy, du är inte kung i stan. Detta är Lakers kungadöme!

Till att börja med ska väl nämnas att jag inte är något Motörhead-fan så jag ligger inte i den största målgruppen för den här filmen. Det här är nämligen en typisk fan-dokumentär med alla för- och nackdelar som kommer med det. Största nackdelen är väl att man inte törs/vill utmana och kritiskt granska föremålet för ens dyrkan och därmed blir porträttet  varken spännande eller gripande. Ett annat problem är filmmakarens klassiska dilemma: "Kill your darlings". Något som blir ÄNNU svårare när man helt enkelt inte vill klippa ner den där svinbra låten som man har exklusiva bilder till. Rent filmiskt är inte detta någon höjdare och det blir rätt utdraget, men som fan av Lemmy och Motörhead är det givetvis mumma då man utan tvekan skulle sitta och titta på en nyinspelning av Andy Warhols "Sleep" om det bara var Lemmy som låg där och drog timmerstockar. För oss andra är det ena musikmontaget efter det andra ganska överflödigt och sista halvtimmen har dessutom ett gäng scener som känns som den där avslutande scenen, men istället fortsätter filmen ytterligare en stund. Inte helt hundra dramaturgiskt sett.

Det är vida känt att unga tjejer gillar gamla gubbar för deras skönhets skull.

Det positiva är förstås tillgången till denna mytiska figur och i och med hans levande legendstatus öppnas alla möjliga dörrar då stjärnorna står på kö för att medverka i filmen. Vi får t ex följa med när Lemmy ska gästspela med Metallica och vi har ett par kameramän som springer omkring på scenen under hela framträdandet. Dessutom är vi med på repet innan. Lemmy verkar vara en rätt ödmjuk och generös typ som gärna tar oss med på en visning av hans museumliknande skyffe till lägenhet där han stolt visar upp allt från merchandise till nazidolkar. Ja, vi är även med när han förtjust åker omkring i en gammal tjeckisk pansarvagn från andra världskriget. Lemmy är nämligen smått besatt av de båda världskrigen om det skulle gått någon förbi.

Det är vida känt att Billy Bob Thornton gillar gamla gubbar för deras skönhets skull.

Det är med lite ambivalens man tittar på den här mannen. Han har ju lämnat ett obestridligt avtryck i rockhistorien som är värt all respekt men samtidigt är han en ganska sorglig figur som har allvarliga problem att relatera till sina känslor. Han överraskar bl a sin son med att under en intervju, på frågan vad som är honom mest kärt i lägenheten svara: "Min son", då denne råkar vara på besök. Med all tydlighet har grabben aldrig hört en sådan ömhetsbetygelse från sin far tidigare, något han bekräftar i en senare intervju. Att kuska runt jorden som medlem i ett rockband är ju f ö ett ganska bra sätt att fly från den bistra verkligheten och har man dessutom ett ton droger och några kubikmeter alkohol att skingra tankarna med är ju det ett plus. Lemmy är dock ett unikum som lyckats överleva denna på ytan "coola" men i själva verket patetiska livsstil. Han är även ett positivt unikum i det att han fortfarande musikaliskt känns genuin och har ett äkta uttryck. En överväldigande majoritet av gamla coola musiker tappar allt sting och rebellisk trovärdighet och kan i bästa fall projicera en Las Vegas-variant av sin forna råhet. Icke så i Lemmys fall som bara puttrar på i all evighet - som en gammal hembrännarapparat...

BETYG: 4/7 Alla motörheadfans kan köpa hem en bal toalettpapper och sätta sig till rätta i onanisoffan. Vi andra kan ta del av ett intressant porträtt av en rockikon som på sina ställen kunde ha behövts friseras ned en smula.

Hotpants är verkligen ett sexigt plagg...

...särskilt om de sitter på Lemmy.

Lemmy var tidigare känd som Fader Kilmister.

Lemmy har även arbetat som tysk naziofficer.

Familjeidyll: Far och son samt en naziflagga i bakgrunden.

Kvinnornas Lemmy.

Wow! Simon & Thomas har verkligen inrett Lemmys lya på mysigaste sätt.

För många år sen var det en psykopat som i Aftonbladet hävdade att ALLA killar är intresserade av knivar. Jag skrattade hånfullt åt det absurda uttalandet. Vem skrattar nu?

Ja Lemmy, vad har du att säga åt alla som tror du är nazist???

He-hello dooooggie!

Ironisk bild: Världens mest respekterade och världens mest hatade hårdrockmusiker på samma bild.

Vår egen lilla mediahora* Micke Kiriakos Delaoglou. Tro inte du är ensam om att ha mött ormar och spindlar i Taman Negara!

Högt ska det vara tydligen... "Varför?" frågar jag då.

Svenska fans har ovanan att tatuera in Lemmys autograf på sina kroppar.

PS. Extramaterialet på DVD:n är ganska roligt med bl a en presentation av turnégänget, en titt på några superfanatiker, en intervju med Mikkey Dee m m. För att göra extasen total för alla fans har man även inkluderat ett komprimerat gig från Berlin 2008.

Lemmy fräser på "freedom fries" i sitt sunkiga kök. Notera att han har exakt samma lilla fula Hendrix-affisch på köksskåpet som jag har på min vägg. Ja, jag är PRECIS som Lemmy...

Min personliga favorit-fan. Han är från Tyskland och heter naturligtvis Klaus. Dessutom låter han precis som en annan Klaus vi alla känner och älskar...

En farbror med mycket tid över. Han tycker Motörhead är rätt så bra. Han har därför köpt en och annan skiva med bandet. Han är stolt.

Alla älskar Lemmy. Missa inte Lemmys bidrag till "Släng dig i brunnen" i slutet av trailern.

*Ta inte illa upp Micke. Jag säger det med värme.