What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

måndag 29 november 2010

OUTLAW RIDERS (1971) USA, 80 minuter: Regi: Tony Huston.



Sömnpiller på två hjul.

Busar! Att sätta en revolver i hakan på självaste fredsälskande John Lennon*.

 Ett motorcykelgäng spenderar sin tid med att utföra rån på bondvischan i Arizona samt käbbla inbördes. På flykt undan polisen stöter de på ett gäng mexikanska råskinn och får för en gångs skull ta på sig offerrollen då de åker på generalstryk plus att deras kvinnor rövas bort. Kvinnorna måste räddas och råskinnen straffas. Jakten kan börja.

 Formationen avslöjar direkt att det är amatörmopedister vi har att göra med.

Och sen håller jakten på i all evighet. Zzzzz.... Jösses vilken tråkig film. Här kan man snacka om total avsaknad av rytm och tempo. Filmen består till stor del av långa transportsträckor som så ofta i sådana här filmer inte leder någonstans. Skeendet är helt poänglöst och ointressant och leder till slut fram till ett hejdundrande anitklimax.

"Huga! En polishelikopter. Vi gömmer oss i buskarna, för det finns inte en chans i helvete att den sett oss i detta öppna ökenlandskap."

Naturligtvis har man försökt casha in på biker-vågen som rådde under den här tiden, men tro inte att detta är någon typisk biker-rulle för det. Nej, det här är inga organiserade motorcykelälskare precis utan bara ett gäng brottslingar som råkar begagna sig av motorcyklar som färdmedel. Om jag hade varit medlem i ett outlaw-gäng hade jag sparkat sönder TV:n vid åsynen av en av huvudpersonerna som nonchalant lämnar bågen i öknen bara för att den slutar fungera. Ha ha, vilket helgerån. Till deras försvar får man väl säga att de inte heller utger sig för att vara en 1%-klubb och inte bär några av de klassiska biker-attributen. Nej, inte ens något klubbmärke.

Karlar löser interna problem.

Nej kära mopedentusiaster**, håll er undan från den här skitfilmen om ni inte har sömnproblem förstås och behöver något sövande.

BETYG: 1/7 Ett tag kände jag mig generös och ville sätta en tvåa då jag skrattade lite åt en del situationer men efter ett tag blev jag både uttråkad och sömnig samt lite irriterad över bortkastad tid.

"I shot the sheriff..." Märk väl oldschool-sättet att skjuta. Inga tuffa tvåhandsposer här inte!

De är mexikaner. Vi kan ana det av alla typiska mexikanska mattor och plagg överallt...

Den mexikanske ledaren skrattar ondskefullt...

...och varför inte? Han har ju världens jävla tupp på ryggen! Det är väl ändå inte en ordlek***..?

Istället för trailer får ni här en slideshow med filmens ledmotiv. På så sätt blir det lika tråkigt som själva filmen.

*Äsch, ni trodde väl ändå inte att den gamle ikonen var med i den här filmen...eller?
**Lugna ner er, det är ju bara ett skämt! *Ler oskyldigt*
***Som funkar på både engelska och spanska såvitt jag vet. Isch!

lördag 27 november 2010

RESIDENT EVIL: AFTERLIFE (2010) Tyskland/Frankrike/Storbritannien, 97 minuter. Regi: Paul W.S. Anderson.



TV-spel man bara behöver titta på.

Vad fint det blir efter en Andrew Kramer-tutorial! Förlåt...internt skämt.

Alice (Milla Jovovich) är återigen inkastad i den eviga bataljen mot det ondskefulla Umbrella Corporation. Efter en batalj av guds nåde mot Albert Wesker (Shawn Roberts), som leder det onda företaget, ägnar Alice sin mesta tid med att försöka hitta det mystiska Arcadia som lär vara en oas av mänsklighet i det totalt zombiesmittade världen. Hennes sökande leder henne till Los Angeles där hon hittar ett gäng överlevare som barrikaderat sig i ett fängelse. Dessa har också fått kännedom om Arcadia och tillsammans försöker de hitta på ett sätt att ta sig dit. Samtidigt visar sig fängelsets murar vara för tunna för det myller av zombier och mutanter som försöker ta sig in.

Special Weapons And Tactics? Bylingen?? Nä, bara ett gäng Umbrella-soldater.

Om man är latare än t o m Sven-Otto Littorin kan föreställa sig i sin mörkaste fantasi* och inte ens orkar ligga på soffan och spela TV-spel utan vill vara ännu mer passiv då är detta den perfekta filmen. Den är nämligen som ett TV-spel man inte ens behöver spela. Jag brukar protestera vilt mot alla CGI-effekter som tagit över mer och mer i filmens värld, men här funkar de faktiskt hyfsat. Man liksom köper att det ska vara på det här viset i "Resident Evil"-universumet. Ibland blir det naturligtvis skit med löjliga datatentakler och kluvna mutantjyckar. Mycket slow motion och bullet time bjuds det förstås också på för det gillar ju regissören. Paul W.S. Anderson har ju gjort mycket skräp under sin relativt korta karriär och detta är väl inget direkt undantag. Jag har dock konstigt nog haft en relativt hög tolerans med den här filmserien och accepterat den för vad den är. Kanske bottnar det i min gamla kärlek till zombier? Detta argument skulle snabbt kunna slås i spillror då jag kände magen vändas vid en titt på making of-filmen till del två. Här hade man hyrt in en koreograf som introducerade "the liquid zombie". Statisterna fick göra dansövningar för att röra sig så effektivt som möjligt i sina zombieroller. Skaplig våldtäkt på genren! Nu slapp man i alla fall sådan skit i den här delen. Faktum är att zombierna mest fungerade som en kuliss och det var andra mer muterade varianter som var de största hoten mot våra hjältar.

Milla Jovovich i dubbel upplaga. Ja, det blir ju mer eldkraft på så vis.

Nej mina vänner, det här är ganska hjärndöd underhållning men den fungerar också ganska bra som sådan. Dra ned förväntningarna på noll, inta en pose i soffan som får Littorin att spy och bara låt skräpet skölja över er så kan det bli en lagom våldsspäckad filmafton (eller dag om så föredras).

BETYG: 4/7 Nästan helgonlikt generöst betyg av mig för det här flashiga skräpet, men jag blev i alla fall underhållen.

Har terroristerna vunnit ändå!? Gör nåt då George Bush!!!

Ser ut som om Wesker har övertaget, inte sant?

Bullet time gör sig inte så jävla bra på stillbild...

Ah! Sarah Palin-land.

Men fy fan, så där såg det inte ut när jag klättrade på den där kullen för ett antal år sedan.

Tinsel Town i lågor. Betyder det här att Lakers inte finns mer!? Nooooooooooooooooooo!!!!!!!

Vad är det där för bekant fejs som är INLÅST på ett FÄNGELSE och vill BRYTA sig UT?

Nämen, det är ju gamle Wentworth Miller känd från den där TV-serien som handlade om att bryta sig ut nånstans ifrån...

Lugn gott folk, det blir även zombieslakt.

Milla i ett zombiegatlopp. Notera hur man med lite Andrew Kramer-effekt kan få Milla att stå ut ur samlingen. Sorry...

Vad är det där för hiskelig typ?

Skapligt "money shot"! Ja, ni hajar det sliskiga skämtet om ni orkar glo på spektaklet.

Vad i helvete!? Robert från Boxer i nån slags Matrix-övning...

Trejjler

*Och fantasi har han, det ska gudarna veta, så mycket han har ljugit ihop. Idiot!

torsdag 25 november 2010

IT'S A REVOLUTION MOTHER (1970) USA, 73 minuter. Regi: Harry Kerwin.



Subkultursmondo från en härlig tid.

Är det verkligen det? Jo okej då, när knuttar hjälper varandra att kissa då är det riktig kärlek!

 För något knappt halvår sedan recenserade jag en kortfilm som hette "These are the Aliens" http://uddafilm.blogspot.com/2010/06/these-are-aliens-1968-usa-18-minuter.html som egentligen var ett utdrag ur denna film. Jag undrade då hur de 18 minutrarna skulle passa in i det större sammanhang som denna film är. Som väntat blir det mer logiskt när något lösryckt presenteras i sin kontext.

Så här ser det ut under en ganska lång stund i början av filmen vilket ger en tillfälle att njuta mer av berättarrösten.

I kortfilmen fick vi bara möta outlaw-knuttarna i The Aliens. I den här rullen får vi se lite mer av dem och även höra en medlem berätta, i en voiceover, om livet i gänget och den valda utanförskap det innebär. Naturligtvis får vi även höra mycket mer av den mondoaktiga berättaren som under inslagen med biker-gänget har en ganska sarkastisk ton som sedan ändrar karaktär under de andra inslagen, trots ungefär samma flåshurtiga ungdomsspråkbruk växlar tonen från sarkastisk till mer solidarisk. De två andra företeelserna som skildras är en enorm manifestation mot vietnamkriget i Washington och en stor rockfestival i Södern.

Yes! Våra vänner i Aliens är tillbaka och denna gång får vi följa med på strandpicknick med glada upptåg och lite misshandel.

Tydligt är alltså att filmen handlar om subkulturer/motkulturer som står utanför etablissemanget. Berättarens sarkastiska ton under biker-inslagen lär väl bero på gängets ganska omogna beteende men den blir ju i och med det ganska ofrivlligt fånig fast på ett skojigt mondovis. Samtidigt talar sig berättaren varm om demonstranterna och festivalbesökarna som är så "groovy" och nämner syrligt hur "the fuzz" försöker infiltrera rockfestivalen i jakt på dumheter. Tänk er Adam West, som spelade den käcke TV-Batman, med ett slanglexikon i knät som narrator så hamnar man ganska nära sanningen.

En Aliens-medlem gör en George W. Bush och putsar brillorna på en dams klädesplagg.

Filmen som helhet då? Nja, den är väl ingen höjdare i sig. Jag råkar ju älska den här tidsperioden så jag har ju behållning av bara tidsandan, dessutom kan man ju le åt berättaren. Annars blir det rätt tradigt med bikers som tokar sig, folk som demonstrerar och festivalbesökare som klampar omkring i lera. Jag störde mig som musikintresserad även på att man inte fick veta vad det var för festival som dokumenterades. En internationell rockfestival i den amerikanska södern med 50.000 besökare och 30 olika band någon gång efter sommaren 1969. Någon som har en aning? Den enda bilden man fick av scenen var från långt inne i publikhavet med (förmodligen av lagliga skäl) suddiga figurer som spelade. Dessutom är all filmmusik pålagd så när ett band spelar på en strand där The Aliens festar är det inte deras musik man hör. Slutligen verkar det råda en viss förvirring runt filmens release-datum. 1968 ser man mest vilket naturligtvis är helt åt helvete då woodstockfestivalen nämns som gick av stapeln 1969. Ännu tydligare är kanske att den stora fredsdemonstrationen skedde i november 1969. Så den enda 1970-referensen jag hittade lär vara mer ackurat.

BETYG: 3/7 Mondoaktig dokumentär från en gyllene era men ganska tråkigt berättad trots löjlig speaker.

Demonstranter i Washington bär symboliska likkistor fyllda med namnen på över 40.000 stupade soldater. Känns som om vi kommit skitlångt sedan dess...

Några Twisted Sister-fans har letat sig in bland demonstranterna.

Uncle Ho hade sina fans även i Staterna.

What!? Var Geezer Butler medlem i The Aliens???

Ach du Scheisse! Den underbart tidstypiska folkabussen. I bakgrunden anar man en annan modell som gjordes populär av en liten österrikare långt tidigare.

Far out man!

Här har vi titelsekvensen och ett litet smakprov på speakern innan han kommit igång ordentligt.

tisdag 23 november 2010

THE ACHIEVERS: THE STORY OF THE LEBOWSKI FANS (2009) USA, 70 minuter: Regi: Eddie Chung.



Samling kring ett kultfenomen.

Det är ett konvent för geeks. Vad hade ni väntat er, Johnny Depp-lookalikes?

 Denna dokumentär tar avstamp i de årliga "Lebowski Fest"-mässorna som hålls till ära för bröderna Coens kultklassiker "The Big Lebowski" och förgrenar sig ut till porträtt av de olika entusiaster som på det mest påtagliga vis deltar i evenemanget. Dessa Lebowski-fans kallar sig själva för "Achievers" vilket givetvis är en hänvisning till en detalj i filmen som är föremålet för deras beundran.

Ett par nihilister kutar runt med jättesaxar till de flestas glädje.

Efter att ha sett en riktigt mörk dokumentär (se förra recensionen) var jag tvungen att rena mitt sinne med vad som föreföll vara en riktig feel good-dokumentär och på den punkten blev jag inte besviken. Jag menar, hur kan det gå fel när man ska porträttera människor som älskar "The Big Lebowski"? Exempel på mindre lyckade aspekter med den här filmen är vissa tekniska tillkortakommanden såsom problem med autofokus och exponering, men det räddas upp av lite flashig klippning samt en massa klipp från filmen dessa fans dyrkar. Man kan väl också anmärka på filmens bristande förmåga att beröra djupt, men vad fan - det här handlar om nördar som samlas kring en gemensam faktor de älskar och dessa event är ett tillfälle för dem att tramsa till det ordentligt, ta ett par järn och ha kul. Så även om förmodat livslånga vänskaper och även kärlek uppstått i denna subkultur gräver man inte ned sig i det utan försöker istället ge en övergripande bild av fenomenet. Detta är förstås både rätt och fel beroende på vad man är ute efter men resultatet blir en helt okej och ganska trivsam film.

BETYG: 4/7 Ingen djup skakande skildring utan mer en feel good-dokumentär som är mysig för stunden.

Som texten tydligt indikerar är detta förebilden för filmens antihjälte.

Geek-kärlek har uppstått.

Andy är en riktig samlarnörd som uppenbarligen även är en stor Simpsons-fan. Ni med falkögon känner kanske igen Abby på t-shirten, blaxploitations svar på Linda Blair i "Exorcisten".

The real Dude, Jeff Bridges, i ett bejublat framträdande på en av mässorna.

Sa jag "The real Dude"? Vänta nu... Det var ju han i bakgrunden som var the "real" Dude. Äsch va fan...

Ta en glutt på trailern.

söndag 21 november 2010

GRAPHIC SEXUAL HORROR (2009) USA/Sverige, 86 minuter. Regi: Barbara Bell & Anna Lorentzon.



Verkligheten är som vanligt värre än fiktionen.

Aha! I Karlstad finns det tydligen bondage-pervon!

 I den här dokumentären tar man en närmare titt på bondage-sajten Insex.com. Det här är, eller rättare sagt var*, ingen vanlig binda-upp-och-daska-sajt precis utan en riktigt rå och otäckt realistisk sextortyrsajt med visst perverst konstnärligt värde. Grundaren "pd" berättar om sin bakgrund och hur sajten kom till, samtidigt som modeller och anställda får komma till tals om sina roller i verksamheten och framför allt om sina tankar därikring.

En ung pd med en avslöjande accessoar i bältet.

 Det engelska ordet "disturbing" är väldigt passande när man kollar in den här dokumentären. Inte främst för de fantasifulla pervoakterna utan mer för de tragiska människoöden som anas bakom många av deltagarna. Ja, jag kommer här att totalt släppa lös min inre amatörpsykolog! Vissa av de medverkande har lyckats integrera sina barndomstrauman i sin sexualitet och kan t o m finna en slags ytlig eufori i förnedringen de utstår medan andra försöker bemästra sina demoner och försent upptäcker att de är på alldeles för djupt vatten. Några av modellerna vittnar om hur de vägrade använda sina säkerhetsfraser för att inte verka fega, för att inte förstöra inspelningen eller för att inte göra pd besviken. Dessutom stod massor av pengar på spel. Var man för "besvärlig" kunde man vara säker på att inte bli erbjuden fler jobb och därmed gå miste om tusentals dollar. Vi får t o m se en scen som spårar ur där en tjej av asiatiskt ursprung totalt förnedras framför kameran och tvingas in i ett spel hon inte alls gått med på. I det här fallet handlar det "bara" om örfilar, men detta var något hon på förhand sagt ifrån om och ändå får utstå. Scenen som sedan utspelas är djupt tragisk och gripande och jag nästan chockas** när jag senare på internet läser kommentarer från sajtmedlemmar som älskar dokumentären för hur positivt den framställer verksamheten. Eh okej!?!? I en annan scen berättar en kvinna om hur hon i praktiken blir våldtagen analt, vilket hon i nästa andetag bortförklarar med att hon i princip får skylla sig själv då hon vägrade yttra säkerhetsfrasen. Jisses! Deras, med all säkerhet, barndomstrauman då de blev våldtagna av någon de litade på, upprepas återigen och nu med en storpublik på internet. Ja, jag vågar faktiskt påstå att det är ganska gravt skadade människor som söker sig till sådan här verksamhet även om långt ifrån alla gör det.

Smink utsmetat av tårar är något som uppskattas av sajtens medlemmar.

 Men de "läskiga äcklen" som utför dessa dåd då? Ingen större skillnad där tycker jag. Även dessa människor är offer som agerar ut i vuxen ålder. pd berättar dessutom hur hans "sexualitet" vaknade till liv när han som barn bands fast av sin äldre kusin. När han inte ville leka längre och dessutom blev plågsamt kissnödig fann hon det lämpligt att låta honom vara fortsatt fastbunden, kittla honom och inte släppa honom lös förrän olyckan var skedd. Nu har då tydligen pd vänt detta (och förmodligen många andra) förnedrande övergrepp till en sexuell fetisch där HAN är i full kontroll av skeendet och kan ge igen. Människans hjärna har ganska märkliga sätt att hantera smärta, för visst blir det en smula ironiskt när en genusstuderande akademikerkvinna utsätter sig för förnedrande tortyr av en man? Vi vill desperat kontrollera våra öden och smärta och ibland blir det riktigt knasigt.

Tortyr är en väg till orgasm för vissa. Kollar du in det här Dick Cheney?

 En annan "disturbing" aspekt är hur de amerikanska myndigheterna, i brist på lagliga medel, går in och försöker stoppa verksamheten till alla pris och det genom att ge sig på tredjehandsaktörer såsom banker vilka tillhandahåller kreditkorten man betalar sitt sajtmedlemskap med. Man målar upp hotbilder där porrverksamheten finansierar terrorism bara för att man inte gillar vad som produceras. Ytterligare ett övergrepp. Denna gång från staten.

NEJ! Skyll inte på sköna gamla filmer nu bara för att pd råkar gilla dem.

Jag har lite svårt att ta ställning till den här filmen då den innehåller så mycket sjukt beteende samtidigt som jag själv tycks ha någon slags pervers nyfikenhet à la bilolyckafluktande när det gäller sådana här udda företeelser. Den är definitvt intressant samtidigt som den är väldigt deprimerande. Man har ett ytligt sett "objektivt" förhållningssätt där alla parter får komma till tals utan kommentarer från filmskaparna, men som vanligt i dessa fall säger man allt med vad man valt att plocka med. Jag ser detta som en ganska mörk bild av övergrepp och industrin, men även allmänt mänskligt beteende, som följer i dess kölvatten. Andra, om man får döma av kommentarer på nätet, har en betydligt positivare bild av vad som porträtteras men dessa avfärdar jag som sjuka i huvudet.

BETYG: 4/7 Ganska välgjord dokumentär med fascinerande och sjukt ämne men som just därigenom lämnar en bitter eftersmak.

Jaha förstås... Klart att det har spelats våldsamma TV-spel också. Låt bara "rätt" politiker kolla in den här dokumentären så har vi tung lobbyverksamhet mot våldspel och moralpanik i media.

pd inspireras mycket av bondage-konst. Här av favoritkonstnären Prichard (med reservation för namnet då jag inte är bekant med konstnären).

En akt sätter igång där en kvinna piffar upp sig på typiskt kvinnligt rituellt manér för att sedan bli fråntagen sin kvinnliga skönhet på grövsta sätt. pd följer nöjt skeendet i sin laptop samtidigt som en nyfiken tjej tittar ut genom väggen.

Ex-modellen "101" tillika pds f d flickvän berättar att hon under Insex-perioden var en mycket deprimerad människa. Det värsta är att hon såg friskare ut då...

Det här fanimej inte skönt! Då jag badat bastu och slängt mig i snön efteråt kan jag vittna om detta faktum. Tusentals norrlänningar och finnar dömer därmed ut mig som fjolla. Hmm, kan det vara så att DE är pervon..?

Fluktprov.

*Sajten är tydligen uppköpt av något holländskt företag.
**Jag är inte speciellt lättchockad.