What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

tisdag 31 augusti 2010

GOMORRA (2008) Italien, 132 minuter. Regi: Matteo Garrone.

Vi inleder med en tyst minut för min 1,5TB-hårddisk som förvandlades till en magnet. Därmed försvann 1000-tals timmar av skön TV-underhållning. Bl a "Steven Seagal - Lawman" som recenserats på denna fina kultursajt.


Oromantisk maffiafilm.

Plocka fram era bästa Blue Man Group-skämt här.

Filmen berättar fem parallella historier där karaktärerna på ett eller annat sätt involveras med Camorrans* affärer. Vi har pojken Totò (Salvatore Abruzzese) som springer ärenden åt de stora grabbarna och drömmer om att själv bli en av dem. Vi bekantar oss med den äldre herren Don Ciro (Gianfelice Imparato) som springer ärenden som penningkurir åt maffian och hamnar i kläm mellan olika stridande fraktioner. Vi möter de två unga ärthjärnorna Marco (Marco Macor) och Ciro (Ciro Petrone)** som lever i sin egen lilla "Scarface"-fantasi där de begår korkade brott som stör Camorrans ordning. Vi stiftar även bekantskap med Roberto (Carmine Paternoster), en nyligen utexaminerad universitetsstudent som får jobb hos den skrupelfrie Franco (Toni Servillo) som specialiserar sig på att dumpa giftigt avfall åt maffian. Slutligen har vi Pasquale (Salvatore Cantalupo), en talangfull skräddare som i hemlighet säljer sina kunskaper till kinesiska fabrikanter som gör intrång på maffians område.

Babels Torn? Nähe, skit i att hålla med då!

Det här är sannerligen en mörk historia som på intet sätt glorifierar den italienska maffians verksamhet. Man inser snabbt att karaktärernas hunger efter pengar, status och samhörighet kommer leda dem i fördärvet. Filmen presenterar detta på ett ganska dokumentärt sätt med mycket handkamera. Mitt stora problem med den här rullen är distansen till alla involverade. Det känns mest som att man studerar dem och inte lär känna dem. För mig blir detta jävligt tråkigt och då hjälper ju knappast det långsamma tempot till heller. Jag hade hellre sett en film koncentrerad på endast de två ärthjärnorna som åtminstone hade lite charm i sin naiva dumhet. Garrone ville väl dock göra ett kraftfullt statement mot Camorran, vilket han också gör, och peka på hur deras cyniska kapitalism med hjälp av globaliseringen infiltrerar den internationella ekonomin. Om man ska vara riktigt filosofisk tycker jag faktiskt att de sunkiga pyramidformade miljonprogramshusen man ser i filmens inledning påminner lite svagt om Breughels "Babels Torn" och är det inte ett stänk av hybris våra karaktärer dras med? Kanske lite långsökt men vad fan, filmen har ju en biblisk titel så...

Aahhh...unga pojkar med k-pistar iklädda endast gosstrosor!

Nej, tyvärr kollar jag mycket på klockan under den här filmen och Cannes-utmärkelser till trots önskar jag att jag hellre satt och kollade på en film av SERGIO Garrone...***

BETYG 3/7 Snyggt och med nykter blick på den organiserade brottsligheten men ack så tråkigt.

Ja det var så fint att vi tar en bild till. Vem fan behöver bikini babes with machineguns?

Pasquale är lite orolig över att färdas i en bagagelucka. Tunnis!

Totò tittar längtansfullt på när de stora grabbarna meckar med droger.

Vadan detta? Har "Tae Kuk"**** lagt till i hamnen?

Jaha, det var bara våra glada miljöbovar!

Om inte vuxna vill köra lastbilar med giftigt avfall kan man ju alltid använda barn. De dumma små jävlarna!

Pengakurir åt maffian fordrar adekvat klädval. Här ser vi Don Ciro i en snitsig kevlarväst! Italienarna kan det där med mode.

*Organiserade brottsligheten med fäste främst i Neapel.
**Är det en ny trend att inte orka hitta på karaktärsnamn?
***Aj aj aj, där cementerade jag bilden av mig själv som cineastisk dummerjöns!
****Men hallå..."Outbreak"-referens såklart!

söndag 29 augusti 2010

NINJA'S FORCE (1984) Filippinerna, 90 minuter. Regi: Romano Kristoff & Teddy Page.



Ninja levererar igen!

Vår ninjahjälte gör effektfull entré.

Fy fan vad ninjafilmer är bra! Efter att öppningsscenen avslutades och förtexterna rullade igång med "Bladerunners" ledmotiv vrålade jag: "Jag älskar't redan!" Vill man koppla av med ett stort leende är helt enkelt en ninjafilm nästan alltid en bra lösning.

Naturligtvis demonstrerar han lite klassiskt ninjafingerknåpande.

I inledningen mördas alltså en forskare och hans dotter av en ninja för att gangsterbossen Mr. Duncan ska komma över en hemlig formel man sedan ska kunna kontrollera människor med. Eftersom polismakten i vanlig ordning är inkompetent kallar man in ninjan Kenzo (Romano Kristoff) för att styra upp situationen. Kom ihåg att endast en ninja kan oskadliggöra en annan ninja! Under äventyrets gång bekantar sig Kenzo med en polisman (Mike Monty) och hans syster Laura (Jeselle Morgan) och tycke uppstår med den senare. Hela tiden försöker lönnmördande ninjor avliva vår hjälte men givetvis utan framgång. Spåren leder eventuellt Kenzo fram till projektets ledare: Professor Yamamoto (Ken Watanabe) som förutom sina forskar-skills även har andra färdigheter...

Toka! Så kan det gå när man försöker spela en ninja ett spratt.

Som sagt, den här filmen levererar den cheese man kan vänta sig av en klassisk lågbudgetninjafilm. Dubbningen är kass liksom klippning och kameraarbete. Bara grejen att man stjäl musiken från en så välkänd film som "Bladerunner" är ju lysande! Skådespeleriet är självfallet dåligt och det är fantastiskt roligt hur oberörda karaktärerna är när deras kollegor mördas framför deras ögon. Något annat som är fantastiskt skoj är att den mystiska formeln man stulit är till inget annat än framställningen av LSD! Ehh..!?!? Ha ha ha! Oj, verkligen superhemlig drog. Det enda innovativa med bovarnas verksamhet är väl att man, till skillnad från CIA i verkligheten, lyckas kontrollera sina försökspersoners sinnen med drogen. Ja, naturligtvis pågår det hiskeliga experiment med stackars kidnappade offers hjärnor för att nå resultat. Ondskan vet inga gränser!

Att passera obemärkt är en ninjas trademark. Här som transperson.

Filmen är full av små komiska guldkorn för oss cheese- och ninjaälskare. Tyvärr tappar rullen tempo en smula i mitten och dessutom är kampscenerna i slutet så förbannat mörka. Detta drar ned betyget lite men det är fortfarande en mycket skön rulle. Köp!

BETYG: 5/7 Ninja is king! Man blir sällan besviken om grottar ner sig i den här genren. Lite seghet och mörker drar ned betyget men make no mistake - detta är ascoolt!

Ni som kan japanska ser här att "superdrogen" avslöjas. Tune in, turn on, drop out bitches!

En otroligt erotisk scen som inte kommer till sin rätta på stillbild. Det är en fröjd att höra Mr. Duncan uttrycka sin njutning!

En ninja behärskar de flesta sätt att oskadliggöra en fiende. Här har vi det klassiska Cannon-karateslaget.

YES! Den gamla japanska mosaiken. Den ter sig dock en smula överflödig i den här scenen.

Fasansfulla experiment som skulle fått Dr. Mengele att blekna!

Det stackars offret har förvandlats till en viljelös zombie med dålig corpsepaint.

Mike Monty tittar ut ur bilen, men skit i det! Kolla in den fantastiska klädseln på sätena!

En flicka i vita trosor flyr experimentlabbet.

Se där, ninja är även mästare på att hantera lösskägg och dricka fake whiskey (Han är ju renlevnadsman ju!)

Aj aj då. Flickan som rymde har tydligen oskadliggjorts och i processen bytte man trosor på henne...

När utredningarna går trögt tröstar sig poliserna med att blicka upp mot det trygga porträttet av President RayGunz.

Ett hästhuvud, en avhuggen hand...Ja va fan, ni fattar galoppen.

En skojig scen där vår ninja förflyttar sig mellan olika punkter med ljusets hastighet. Det roliga är att ljusen aldrig blåses ut av hans blixtsnabba förflyttningar. Ninja is king!

Kamp på liv och död i kryptan.

Men va fan hände med vitbalansen???

Oh yeah...episk slutstrid med ninjor på tu man hand. Ausgezeichnet....*

*Mr. Burns kända slagord på tyska.

fredag 27 augusti 2010

BAGMAN: PROFESSION MURDERER (2004) Kanada, 19 minuter. Regi: Jonathan Prévost & François Simard.



Ah, tres bien - le Ultravåld!

Ruskigt när dockhuvud klyvs och urvattnat blod sprutar.

En skräckslagen tjej (Joanna Kazmierczak) lyckas undkomma den fasansfulla mördaren Bagman och på sjukhuset återberättar hon sina fasor för en polisman. Vi kommer in i hennes berättelse när hon precis flytt den omänsklige mördaren och blir påkörd av ett gäng wiggers*. Naturligtvis lyckas de korkade gangsta-slynglarna frammana Bagman genom att upprepa hans namn tre gånger och följden blir en blodig konfrontation som utvecklas till ett veritabelt blodbad när wigger-pojkarnas polare dyker upp en masse.

Där har vi honom - Le Bagman!

Den här filmen levererar ett komiskt ultravåld man inte sett sedan Peter Jacksons glada ungdomsår. Jag snackar naturligtvis om den då banbrytande "Bad Taste", som sedan dess tjatats ut till förbannelse. "Bagman" balanserar hela tiden på gränsen mellan pajigt och roligt och lyckas faktiskt rätt bra då man inte får de där välbekanta rysningarna av skam å skaparnas vägnar. I början ställer jag mig lite tvekande till den amatörmässiga goren, de överexponerade bilderna och stunder av dålig skärpa, men charmas snabbt av regissörernas blick för kameravinklar och klippning. Försiktigt ler jag i inledningen åt de dåliga splatterskämten då jag förväntar mig att allt snart ska bli pinsamt, men kommer på mig själv med ett asgarv när det ena offret skriker mer hysteriskt än det andra.

Man märker att Bagman är en galning när han går omkring i sådana här hiskeliga pjuck.

Man har här inte bara skojat med slasher-genren utan även blandat in sköna hong kong- och urbangangsterreferenser. Våldet är så överdrivet och "cartooniskt" det bara kan bli samtidigt som fx:en är otroligt billig och knappast övertygande, men här är det VERKLIGEN tanken som räknas. Det spelar liksom ingen roll att blodet och inälvorna ser skitkasst/-a ut och att mosade huvuden ser ut att vara gjorda på slöjden. Det adderar bara till roligheterna. Dessa kanadicker har lyckats skapa en humoristisk hyllning till ett koppel subgenrer och jag överser glatt vissa tekniska tillkortakommanden.

BETYG: 5/7 Superblodig och komisk hyllning till diverse subgenrer och slasher-diton i synnerhet. Glada amatörer med god filmblick bjuder på trevlig underhållning.

Hip och Hopigare förstår inte riktigt allvaret i situationen när de träffar Bagman.

Bagman har tydligen sett en och annan hong kong-rulle. Se bara så fint han mordposerar.

Asch då, så kan det se ut när man ätit för mycket skräpmat.

Realismen är överväldigande!

Whaddup yo?

De flesta gangsta-huliganer går tydligen på blodförtunnande medel.

Åh! Vilket skönt paket den lemlästade snubben har.

Can you say "Bad Taste"? Peter Jackson ler i sin hollywood-himmel.

*Wannabe niggers

onsdag 25 augusti 2010

REPTILICUS (1961) Danmark/USA, 92 minuter. Regi: Poul Bang & Sidney W. Pink.



Stomp Copenhagen!!! Eller: Before Dogma there was...REPTILICUS!

Ett stycke nerfrusen reptilicussvans.

Inte ens i trygga Skandinavien kan man gå säker för uppvaknade förhistoriska monster. Något våra kära grannar blir varse i den här rullen. Under ett borrningsprojekt hittas en nerfryst svans av en hittills okänd dinosaurieart och denna undersöks grundligt av ett forskarteam lett av Professor Martens (Asbjørn Andersen). När professorns kollega somnar på jobbet tinar svansen upp och man upptäcker att den är vid liv och kan återskapa sin egen skadade vävnad. Man placerar lemmen i en "säkert" lokal och låter den växa.* Det dröjer inte länge innan den blommat ut till en okontrollerbar jätteödla och det yrvakna kreaturet bryter sig ut en stormig natt. Se upp Danmark!

Professorns dotter gillar män - i mängder!

Det här är precis så pajigt man kan föreställa sig. Reptilicus är utan tvekan det lamaste dinosauriemonster jag någonsin sett. Glöm män i gummidräkter vilka man kan se i japanska monsterfilmer. Här har vi en marionettdrake som ser ut att vara skapad på en förskola i Märsta. Den släpar sig fram som dragen av ett metspö och krossar allt vad pappersmodeller heter i sin väg. Låter det dåligt? Detta är naturligtvis en fröjd att se! Ja, bara tanken att danskar faktiskt gjort en sådan här film är ju helt fantastiskt. Man har mobiliserat en mängd statister som rusar skräckslaget på gator och militären har slagit på stora trumman och får här en god chans att visa upp sig som en återigen stridsförande kraft efter neslig naziockupation 16 år tidigare.

Vad är detta? Ett billigt diorama? En Märklin-vulkan? Nej det är en närbild på såret på Reptilicus svans.

Vad som är tråkigt är framför allt att översättaren tagit sig friheter i textningen och adderat sina egna "humoristiska" kommentarer. Jävla idiot! Nu är det som tur är ganska sparsmakat med den varan men tillräckligt ofta för att väcka irritation. Dessutom har vi en karaktär som ska ge lite comic relief: Den "tokrolige" Mikkelsen spelad av Danmarks svar på Jerry Lewis - Dirch Passer. Han beter sig allmänt goofigt som t ex när han stoppar ner handen i ett akvarium med en elektrisk ål i och "reagerar" på detta. Stön... Jag hade gärna sett Reptilicus köra upp en klo i arslet på den fan. Mikkelsen brister t o m helt otippat ut i ett sång- och dansnummer vilket förvisso är ganska okej då det är så sjukt oväntat och malplacé.

BETYG: 4/7 Sammantaget en helt okej kalkonupplevelse som till viss del förstörs av comic relief och utvecklingsstörd översättare**.

Fantastiskt! Att en överdimensionerad möglig dammsugarpåse faktiskt kan självläka!

Arisk kärlek.

Här har vi herr Passer omringad av barn.

Nämnde jag att han har Jerry Lewis-komplex?

Men vad fan gör han här!?!?

Tokroligt så det står härliga till. Jim Carrey tar not och influeras.

Skitkul textning va? Här vore det passande att låta textarens fingrar passera en av fällorna i filmen "The Cube".

Titta vad danskarna har rustat upp efter att ha fått grundligt nazismisk.

Reptilicus tornar upp sig över en demolerad modellada.

Nej! Inte elda på Reptilicus!!! Marionetter är ömtåliga varelser.

Här blåser danska flottan på med sjunkbomber så bilden blir suddig.

Lemlästning är aldrig trevligt.

Titta vad sött när Reptilicus flyger över natthimmelen.

Danska armén är redo!

Kavalleriet är i beredskap.

Men se där. Danskarna har plockat upp några tips från sina tyska ockupanter och startat sitt eget Volksturm! De gamla luftvärnsgubbarna övervakas av Kapten Haddock.

Oh no! Inte Stockholm också...

Där! I Kuttaboda*** syntes Reptilicus till senast.

"Gulp. Reptilicus på en skärm bakom oss!"

Danskarna flyr i panik.

Ja, faktum är att de är så panikslagna att de inte kan hålla sig för skratt.

Ve o fasa!

Reptilicus äter miniatyrlångtradare bakom pappershusen.

Reptilicus blir lite överexalterad i sin bärsärkargång och råkar få ett kyrktorn i huvudet.

Enda sättet att oskadliggöra Reptilicus är att skjuta med bazooka på en projicerad bild av honom.

En mäktig bild på den väldige Reptilicus när han regerar på Köpenhamns gator.

*Men vad tänker NI på egentligen?
**Beror ju på vilken kopia man har förstås.
***Ja ni som är från Småland vet att jag talar sanning.