MASSACRE MAFIA STYLE (1978) USA, 79 minuter. Regi: Duke Mitchell.

Massaker är bara förnamnet...

Nej, det är inte en sequel till "The Amazing Mr. No Legs".

Mimi (Duke Mitchell) lämnar Sicilien och sticker till Los Angeles för att återupprätta sin familjs förlorade ställning som storfräsare inom maffian. Han söker upp sin gamle vapendragare Jolly (Vic Caesar) och tillsammans kidnappar de maffiabossen Chucky Tripoli (Louis Zito) och kräver en saftig lösensumma. Detta är deras sätt att sätta sig i respekt. Mimi tillhör nämligen den gamla skolan och dessutom klarar han sig från repressalier då han råkar vara den utvisade maffiabossen Don Mimis son. Istället börjar han jobba för den nyss kidnappade bossen men då på sitt egensinniga våldsamma gamla vis och detta leder till irritation inte bara från maffian utan även från fadern på Sicilien som har anpassat sig efter det nya kvasilagliga sättet att jobba. Hur mycket blod ska Mimi få spilla innan omgivningen får nog?

En liten försmak av vad som bjuds i den episka inledningen. Det Dean Martinska soundtracket till denna inledning går ju inte heller av för hackor. Givetvis skrivet av den talangfulle Mitchell själv.

Äntligen! Ja, äntligen får man kravla sig upp ur den sörja av astråkiga skräpfilmer som dominerat denna sajt på sistone. Här har vi fått oss en obskyr kultklassiker av "hög" klass på halsen och det är inte en sekund för tidigt. Jag brukar ju tjata om inledningar och vikten av dessa och här får man sig verkligen en av filmhistoriens coolaste, roligaste och mest hårdkokta någonsin! Ingen pardon - och när den nått sitt slut vill man bara skrika som en fjortonårig skolflicka på en boyband-konsert.

Mimi är öm när det kommer till småpojkar.

Tro nu inte att det här är någon välfinansierad och välregisserad våldssymfoni. Nej, detta är superlågbudget men med själ och charm. Alltså är det kanske inte de starkaste skådespelar- eller särskilt statistprestationer man bjuds på men det råder inget tvivel i mitt sinne att både Tarantino och folket bakom "The Sopranos" har sneglat på den här rullen. Just våldet är väldigt likt det i nämnda TV-serie med sin råhet och humor. Fast här är det upphöjt till 13. Otroligt hårdkokt och rått för att vara en gammal amerikansk rulle. *Ställer mig upp och spontanapplåderar* Det är enormt underhållande när Duke Mitchell är fullkomligt kompromisslös i sitt berättande och driver rasistiska stereotyper till sin spets. Han driver med sitt eget italienska ursprung genom att göra tittaren uppmärksam på den allmäna stereotypbilden av italienaren samtidigt som han själv tar denna icke fördelaktiga schablonbild till sin yttersta spets. Tyvärr kan det även bli lite för mycket av de italienska monologerna på sina ställen, något som drar ner lite på det annars vansinniga tempot på ett tråkigt sätt. Jag har även vissa svårigheter att tyda den enorma italienska brytningen Don Mimi (Lorenzo Dodo) bjuder på. Man får verkligen spetsa öronen och i vissa fall spola tillbaka, i alla fall om man hör lika dåligt som jag.

Som sagt...

Så sammantaget är detta en mycket underhållande film, låg budget, förutsägbarhet och i vissa fall styltigt skådespeleri till trots. Den råhet, kompromisslöshet och humor vi bjuds på överskuggar lätt bristerna.

BETYG: 5/7 Inledning av historisk klass följt av en brutal och skojig resa i den undre världen som inte tappar tempot allt för ofta ger en mycket underhållande gansterfilm.

Det ska sägas, maffian har fan så mycket coolare konferenser än andra.

Massaker i görningen. Notera ultracoolt grodperspektiv!

Jolly är öm mot småhundar.

Mimi i filmens kanske mest minnesvärda monolog där han hyllar den italiensak modern. A mu'fucking classic!

Jolly och Mimi i mördartagen igen, men som ni ser - ascoola.

Jolly och Mimi är ömma mot varandra, sådär som bara italienska män som är trygga i sin sexualitet kan vara.

Gissa vilken slags filminspelning våra vänner bevittnar här. En symbolisk a-great a-pizza pie om du gissar rätt.

Ska man verkligen behandla en hallick så här respektlöst?

Även poesi och lek med religiösa symboler har sin plats i filmen.

Är det Scans VD som hänger där? Tyvärr alla veganer, guess again.

Naturligtvis serveras även en katolsk begravning med obligatorisk kistkramare i denna film.

ASCOOL trailer som i princip är inledningen av filmen dock en smula omklippt.

Den långa trailern med Jeffrey Mitchells (ja, Dukes son) coola låt "Jackknife".