What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 8 augusti 2010

DIE WELLE (2008) Tyskland, 102 minuter. Regi: Dennis Gansel.



Führer befiehl und wir folgen!

Kan sådana här störiga små gräsrökare omvändas till disciplinerade partikamrater?

Den punkige gymnasieläraren Rainer Wengel (Jürgen Vogel) får motvilligt i uppgift att leda en veckokurs i autokrati och när han märker hur ointresserade eleverna är att återigen höra tjatet om de "dåliga nazisterna" beslutar han sig för att genomföra ett socialt experiment. Han manipulerar klassen till konformitet runt den för projektveckan skapade rörelsen "Die Welle" (Sv: Vågen). Eleverna, så när som på ett få antal dissidenter, hakar ivrigt på och snart får rörelsen eget liv då elevernas engagemang är över all förväntan. För den kontaktsökande eleven Tim (Frederick Lau) är Die Welle en gräddfil in i gemenskapen han alltid fått stå utanför och han går helt upp i rörelsen. Det dröjer inte länge innan saker går överstyr.

"En Führer? Nu låter det spännande!!!"

Jag kommer ihåg att jag fick läsa Todd Strassers novell "The Wave", vilken denna film bygger på, när jag gick i skolan och tydligen var den tänkt att vara tankeväckande för kids i min ålder. Tyvärr tyckte jag att den var ganska förutsägbar och banal, särskilt med det "stora avslöjandet" i slutet. Då är det lite roligare i början på den här filmen, när entusiastiska tyska ungdomar glatt marscherar i takt i klassrummet. Det är ju fantastiskt roligt - bara för att de är tyskar! Jag kommer inte ihåg hur lång tidsrymd de jobbade med i novellen men här i filmen är det bara en vecka och det får hela historien att kännas krystad och jäktad. Så under fem lektioner, plus frivilliga fritidsaktiviteter efter skolan, förvandlas nästan hela klassen till en uniformerad rörelse redo att gå i strid för sin ledare? Tjenare... Att dessutom läraren Wengel (med sin socialistiska bakgrund) drabbas av en sådan smygmegalomani att han inte avbryter experimentet trots allvarliga varningstecken på att det håller på att spåra ur känns ju också föga trovärdigt. Det är riktigt synd på ett sådant skojigt och intressant tema. Kanske en längre HBO-typ-serie hade varit ett bättre format för detta ämne? Vi får dock komma ihåg att målgruppen för den här filmen är ungdomar (eller???) och då ska man tydligen hamra in budskapet snabbt och banalt och därmed sniffa vid Staffan Hildebrands oheliga filmskaparmarker.

"Kan även en sån total dork som jag platsa i denna nya fina gemenskap???"

Nu är inte den här filmen så usel som jag kanske just gett sken av då det trots allt är ganska underhållande att följa ungdomarnas naiva knep-och-knåppyssel för att skapa en identitet åt sin nya fina rörelse. Dessutom skådespelas det bättre än i tidigare nämnda Hildebrands usla filmer. Jag vill även ge ett plus till slutet som är brutalare än det i novellen och definitiv inte ett som den gode Staffan skulle begagna sig av. Det skulle nog vara lämpligare att visa den här filmen för skolkidsen än Hildebrands superkalkon "Stockholmsnatt" som vi fick gå och se på min tid. Ha ha, the memories! Ämnet: "Skulle det kunna hända igen?" är ju ett bra diskussionsunderlag för t ex högstadiekids. Så iväg med er kids och se filmen. Sieg Heil* på er tills nästa gång!

BETYG: 3/7 Ja, trots att det är en ganska banal ungdomsfilm är den på sina ställen rätt underhållande.

"Jag kan och får det! Åh vad glad jag blir!"

"Se på mig! Jag marscherar mest entusiastiskt."

Tyskheten är total.

Utböling.

Tydligen är punkarna homosexuella. Det måste vara de fina små zebrarandiga tyglapparna de smyckat sina skinnjackor med som avslöjade dom.

Party like it's 1933!

Se och lär. Elever kan endast väntas bli entusiastiska om de får samlas runt en fascistisk ideologi!

*Disclaimer: Jag tillhör den ironiska generationen och har märkt att detta lätt kan leda till att jag missuppfattas av min omgivning...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar