What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

måndag 28 juni 2010

R.I.P. - REST IN PIECES - A PORTRAIT OF JOE COLEMAN (1997) Österrrike, 89 minuter. Regi: Robert-Adrian Pejo.



Porträtt av makaber konstnär.

 
Coleman tar en rökpaus mellan penseldragen.

Om man, som jag, inte är så där superbevandrad inom konstvärlden är Coleman ett kanske inte alltför bekant namn. Hans verk och stil känner jag däremot igen. Han är känd för sina porträtt av ökända figurer som t ex Charles Manson och detaljrikedomen han målar dessa porträtt med. Han berättar i filmen att han i genomsnitt sitter åtta timmar per dag, fem dagar i veckan och målar, vilket verkar som ett hårt slit med tanke på att han sitter med juvelerarglasögon och målar knappt synbara detaljer med en hårfin pensel. Hans makabra verk påminner lite om Boschs och Breugels gamla målningar så det är ingen slump när dessa omnämns i filmen. Coleman har även ett förflutet som performance-konstnär där han brukade chockera människor genom att klä sig i smällare som naturligtvis fyrades av. Mer upprörande var nog hans Ozzy Osbourne-liknande vana att bita huvudet av levande möss. Nu hade väl i ärlighetens namn Coleman ett djupare syfte med denna otäcka handling än vad den gamle fylltratten Ozzy hade.

Längst till vänster syns Colemans symboliske son. Söt - ja jag menar det!

Det här är en intressant dokumentär p g a att Coleman är en intressant människa, men regissören Pejo har inte bara pekat en kamera på objektet och låtit det föra filmen fram på egen hand utan han har även vävt in sköna filmiska sekvenser där Coleman har huvudrollen. Det vilar en mysig slags freak americana-känsla över den här rullen med udda personligheter och underground-rockabilly som soundtrack. Inte så konstigt kanske med tanke på Colemans fascination för freaks - deformerade utstötta människor. Coleman, som många konstnärer med honom, balanserar hela tiden mellan intressanta filosofiska sanningar och ett frånstötande vansinne. Det blir rent av komiskt ibland, som när han berättar anekdoten om poliserna som haffar honom när han utför en performance med bl a en fisk hängande ut genom gylfen. Polisen undersöker huruvida Coleman har haft samlag med fisken men labbet hittar inga spår av sädesvätska i fisken. Något skamligt måste ju denna galning sättas dit för! En konstapel som dyker upp senare i skeendet får syn på fotona med bevismaterial och utbrister föraktfullt något i stil med: "Vad i helvete är det där?" En upplyst kollega svarar honom: "Vet du inte att det där är surrealism?". Nu är det inte bara en massa skojiga anekdoter utan Coleman analyserar sig själv och sin omvärld. Han har en intressant teori om hur människan är en cancer på jordens kropp och om hur naturen förtvivlat kämpar mot denna sjukdom. Jag uppfattar hans definition av naturen som ett mer spirituellt väsen då han menar att den producerar seriemördare, krig och annat ont för att decimera människan, till skillnad från en ren naturkraft som straffar människan med olika slags naturkatastrofer. Han pekar även på seriemördare som ett slags opium för folket som tar fokus från den riktiga ondskan som sitter bakom ett skrivbord och ansvarar för miljarder människors olyckliga öden. Den första teorin känns väl en smula långsökt medan den andra är en självklar sanning i mina ögon. Bröd och skådespel till folket, så har makten manipulerat oss i årtusenden.

BETYG: 4/7 Intressant porträtt av en punkig konstnär som använder chock och provokation som verktyg.

Coleman sätter fyr på sig själv. "Allahu akbar!!!"

Konstnären gör sin egen tolkning av att äta mus... (Yes, de är levande.)

Här är Coleman i full färd med att obducera en gammal ungersk tant - ja, på riktigt!

Se där! Där har vi Junior - in the flesh, så att säga.

Ett jävla pill!

En spegel på Colemans själ...

Jim Jarmusch busar till det ordentligt med en "666"-tröja i kyrkan. Huuuuu!


lördag 26 juni 2010

SEXUAL FREEDOM IN DENMARK (1970) USA, 75 minuter. Regi: John Lamb.



"Vi aer roede..!"

 
Nakna och glada i Danmark.

Denna film börjar på ett skönt sätt beskriva hur dessa tokiga skandinaver slänger alla paltor så fort sommarvärmen tillåter det. Mytbilden om den totalt frigjorda skandinaven cementeras rejält och tydligen springer alla omkring nakna och har sex hela tiden. Vartefter framträder en något nyktrare bild om än fortfarande ganska överdriven och en Hatte Furuhagen*-lookalike springer omkring och intervjuar folk om danskens sexualitet. Nu räcker ju tydligen inte våra södra bröder och systrars sexvanor till att fylla ut en hel mondofilm så man slänger in lite allmän erotisk historik med indiska skulpturer och kamasutra m m. I mitten av filmen förvandlas det vi tittar på till en sexualupplysningsfilm och allt från konception till samlagsställningar behandlas.

"Ti-hi-hi, jag är med i en film om sex å sånt."

Första halvan av filmen känns rätt mysig och exploativ och den är förvånansvärt explicit för att vara en amerikansk produktion med icke-censurerade omslag på porrtidningar o dyl. Denna halva har den där sköna mondo-feelingen. Andra halvan blir snabbt långtråkig när en myndig röst guidar oss igenom en mängd olika samlagsställningar och vi upplyses om preventinmedel. Det känns som om man är tillbaka i skolbänken igen, även om vi aldrig fick se lämpliga samlagsställningar demonstreras på film... Vi får också bevittna ett par exempel på födslar och det känns ju inte så kul att titta på, särskilt inte när exempel två är en sätesbjudning och det arma barnet traumatiseras för livet inför våra ögon då han dras ut med en jättetång runt huvudet och dessutom med navelsträngen runt halsen. Fy fan...

En fullkomligt normal syn i sommarskandinavien.

Hela filmen är som ett lobbyverktyg för fri pornografi, sexualitet och abort. Man kan förstå detta när den har producenter från ett så moraliskt efterblivet land som USA där självklarheter ibland måste hamras in. Men naturligtvis ville man, med den här filmen, casha in på regnrockspubliken och det var väl förmodligen i sista stund innan hårdporren tog över på de amerikanska biograferna.

Vad ger större sexuell frihet än att få klä sig i Herreys-pjuck?

Som ni förstår av ovan beskrivning blir jag lite kluven inför betygssättningen av denna film, men jag väljer att snabbt glömma hur tråkig sexupplysningsdelen var, särskilt när superstjärnan Uschi Digart oannonserat dyker upp i slutscenen med romantisk vaselin på linsen.

BETYG: 3/7 Skön mondobörjan med fräscha damer (och herrar...) som springer omkring näck, men tråkigt sexualupplysningsslut. Plus i kanten för cameo av Uschi Digart.

Coola danska ungdomar getting funky.

Vår ciceron och tillika Hatte-wannabee.

En skön dag på jobbet.

Furuhagen-kopian gör en närgående intervju.

Även de gamla grekerna hade en alldeles egen version av Idol.

En sexig ko.

Indisk incestfamilj. Ungen är än så länge för ung för att gnida annat än pung. Knasiga family values...

Hjälp! Den där galningen. Då vet man att det vankas snusk och själslig smuts.

Vilgot Sjömans internationellt välkända epos.

Vänta nu, gjorde verkligen Vilgot en uppföljare som hette så här..?

När män tar av sig kläderna känner de sig fria nog att börja pussas med varandra.

Nakna män är glada män.

Duck and cover...

Även så här kan den sexuella friheten i Danmark se ut.

Det skålar vi för!

Psykedeliska spermier. Ja vad fan trodde ni? Filmen är ju från 1970!

Ti-hi-hi...fnitter fnitter...

Voff!

En så kallad fittmätare.

En superstjärna gör ett överraskande inhopp i filmen.

*Sug på den referensen kids!

torsdag 24 juni 2010

HOTEL ST. PAULI (1988) Norge, 104 minuter. Regi: Svend Wam.



Oookej..???

 
Mor tittar ut genom fönstret. Föraktet lyser i hennes ögon.

Den norske bondläppen Morgan (Øyvin Bang Berven) lämnar sin ångesttyngda stuga på landet, där hans invalidiserade mor blänger förebrående på honom, och beger sig till storstaden för att knulla en hora. Ja, så enkelt är det och så rättfram uttrycker han det hela när han möter den prostituerade Gerda (Amanda Ooms) på gatan. Gerda tar med honom hem, trots att hennes författarkille Jor (John Ege) är hemma. Tillsammans röker de gräs och vartefter idkar Morgan och Gerda sex i Jors åsyn. Efter ett tag tar sexet en mer kinky vändning och när Jor börjar piska Morgan på bara stjärten med sitt bälte får lantisen nog och springer iväg. Händelsen triggar alla tre inblandade på värsta sätt och det som sedan följer är en studie i mental avgrund.

Tick tack tick tack....Ångest...

Oj så diplomatiskt och fint jag beskrev skeendet här ovan - med tanke på att filmen är ett riktigt spektakel. Den börjar som rena rama råklyschan av skandinavisk ångest. Ingen dialog, endast förebrående blickar, ljudet av vinande vind och gamla klockor samt en allmän känsla av skuld och ångest. Efter att ha sett den norske cowboyens (ja, han hade sådan utstyrsel på sig på resan!) tågfärd och ankomst till storstaden började jag undra om filmen var ett skämt och menad som en parodi då unge Morgan betedde sig tämligen egendomligt med märkliga ticks på tåget samt en hejdundrande handtralla på en offentlig toalett. Interaktionen mellan skådespelarna var också den fullkomligt inadekvat och löjeväckande. Till på köpet var skådespelarinsatserna skrattretande. Nog för att manuset var ett skämt men Amanda Ooms skådespeleri var som hämtat ur en pissdålig teaterpjäs och Øyvin Bang Bervens hysteriska luftgitarrspel kändes som en pinsam teaterövning för nybörjare som vill lära sig kroppsligt uttryck. Faktum är att desa detaljer var riktigt roliga och det "ångestladdade" dramat förvandlades till en (i mina ögon) absurd sketch. Fröken Ooms verkar gilla att ta av sig paltorna och det gjorde hon med råge även i denna film. Tur att hon var så ung och snygg här. Det är dock inte speciellt sexigt när hon idkar vattensport med cowboyen eller när Jor vill vara med med sitt bälte. Tanken var väl att det skulle vara ångestväckande och plågsamt när Jor tvingas se på det kinky skeendet och sedan vilja tvinga sig på leken med bältet i högsta hugg med det blir snarare komiskt. Som krydda på hundskiten får vi även ta del av lite knarkande och könsstympning. Tydligen finns det någon annan och längre version av denna film med annat slut men jag kan med gott samvete påstå att INGET skulle kunna ha räddat denna skämda soppa från att vara en fullfjädrad hysteriskt gobblande kalkon!


BETYG: 2/7 Ja, det var så dåligt att det var roligt på sina ställen och därmed åker betyget upp.

"Varför tittar mor på mig med ett sådant förakt?"

"Hmm, kanske för att jag älskar att 'läsa' herrtidningar?"

Amanda Ooms presenterar sig - utan en tråd på kroppen (om man inte räknar mössan mellan benen förstås!)

Brokeback Morgan sitter på tåget har vidunderliga ticks.

Before "Brokeback Mountain" there was Morgan. Och framför allt: Before George Michael there was Morgan! Njut av din personliga stund på den offentliga toaletten Mogge!

Jor passar också på att bete sig märkligt och sätter igång och leker med en lampa i Morgans nylle. Oj oj så effektfullt...

Lantisen bjuds på lite rock 'n' roll-tobak.

O jävlar vad glad han blir och börjar spela teatralisk luftgitarr!

Inte nog med det, Morgan har lite överskottsenergi och börjar tolka 50-talets scenmanér.

Här skvalar det när Gerda låter Morgan lätta på trycket. Jor tittar på (i sina sköna skinnbrallor!)

Jor ger sig in i vuxenleken och smiskar Morgan med sitt bälte. Mogge tycks gilla det i början...

...men ack! En sådan smutsig synd resulterar i en ångest som aldrig kan tvättas bort!!!

Morgan klappar ihop en smula.

Även Jor mår lite kasst och konsulterar en kompis med ryskt namn.

Jor i klinsch med ryssen på en - just det: offentlig toalett.

Morgan får kåtslag (och då menar jag verkligen kåtslag!) i skogen och Gerda får plikta.

Gerda är inte helt bekväm i situationen.

Hoppsan! Där kilade det för Morgan...eller?

"Fy fan vilken ångest. Bäst att knarka lite."