What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 18 februari 2010

ANTICHRIST (2009) Danmark/Sverige/Tyskland/Frankrike/Polen/Italien, 104 minuter. Regi: Lars von Trier.



"Hell hath no fury like a woman scorned"...

"L'oreal - because your worth it"... Nä, det var mycket snyggare än så!

Med ambivalenta känslor av skepsis och nyfikenhet tog jag mig an denna film. Min skepsis bottnar i att von Trier är så hajpad. Även om jag medvetet hållit mig undan från information om filmen visste jag att den upprört, buats ut, sågats och givetvis kryddats med våldspornografiska bilder. Det lät ju spännande. Till min stora förvåning möts jag i inledningen av de vackraste bilderna man skådat på länge i en film.

Nalle tittar nyfiket ut.

Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg spelar ett par som i filmens prolog är involverade i ett passionerat samlag. Så hett går det till att de inte märker hur deras lille son letar sig bort mot ett fönster för att till slut obarmhärtigt falla ut genom det och möta sin död. Hon, som Gainsbourgs karaktär endast kallas, faller djupt ner i en depression med tillhörande dödsångest och tvingas uppsöka sjukvård för detta. Han, som följaktligen Dafoes karaktär benämns, beslutar sig för att ta kontroll över situationen genom att själv överta vården av Henne då han är psykoterapeut. Efter en del vård och övningar i hemmet tycker Han att Hon behöver konfrontera sin största rädsla och denna kopplar hon till deras stuga i skogen benämnd Eden. Sagt och gjort, ut i skogen bär det och behandlingen tycks faktiskt påverka Hennes mående i rätt riktning. Samtidigt upplever den rationelle Han en massa märkliga fenomen i skogen, olycksbådande omen om att saker inte alls är på väg åt rätt håll. Det dröjer inte länge förrän vansinnet eskalerar bortom all kontroll.

"Aarrggh! Jag känner hur jag utvecklar ett oidipuskomplex!"

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta mina intryck på ett någorlunda koncentrerat och övergripande sätt, men låt oss börja med det lättaste: fotot. Jävlarimej vilket vackert jobb Anthony Dod Mantle har gjort! Inledningsbilderna som jag nämnde tidigare är som en Calvin Klein-reklam med själ. Vackert svartvitt foto i ultrarapid som efter begravningen byts till dova färger med mycket grått och blått med vacker ljussättning. Skogsbilderna är så fantastiska att Arne Sucksdorff skulle gråta av glädje. Allt kryddas upp med otroliga drömsekvenser som är som rörliga konstverk. En smula dogma blir det bara när t ex Han märker hur det prasslar i ormbunkarna och kameran börjar zooma och panorera ryckigt. Ljuset är dock för snyggt fortfarande. Filmen avslutas i svartvitt och ser här nästan klassiskt rysk ut. Kanske en hyllning till Tarkovskij? Vad vet jag som bara sett en av ryssens filmer.

Vänta nu...är det inte detta som händer när man tar LSD?

Jag måste återvända till inledningen som tog mig med storm och klistrade mig vid filmen. Förutom det vackra fotot lades även Händels "Rinaldo - Lascia ch'io pianga" på i bakgrunden och kombinationen av extas å ena sidan och död å andra är fullkomligt lysande! Så vackert och slående att jag bara vill ställa mig upp och applådera. Att det som hastigast dyker upp en penetrationsscen känns inte alls effektsökande i samanhanget utan smälter bra in i den passionerade scenen. Musiken i övrigt är sparsam och består mest av atmosfäriska snuttar och experimentella ljud vilket sitter perfekt i sammanhanget. Jag blev förvånad över att inte se någon kompositör till denna musik i eftertexterna.

Nalle faller mot sin död...och så nån annan också.

Nog med teknikaliteter! Över till den jobbiga biten - innehållet. Oj oj, här är det upplagt för tolkning i alla möjliga riktningar. Von Trier har ju fått mycket verbalt stryk för sin påstådda misogynitet och denna film har väl inte gjort tillvaron lättare för honom då man lätt kan tolka in att kvinnan är en ond okontrollerbar varelse som oundvikligen själv placerar sig i en position där hon måste brännas på bål, likt de kvinnor som Hon studerar i filmen. Jag tror snarare att detta är en jättepik riktad mot mannen. Det är ju Hon som reagerar helt adekvat med sitt känslomässiga sammanbrott efter sonens död och Han som stänger av och projicerar sin skit på Henne under förevändningen att han ska hjälpa henne. Istället driver Hans inte helt disciplinerade terapi Henne bara djupare ner i avgrunden tills hon når en punkt där vansinnet är helt okontrollerbart och Han tvingas "städa upp" sitt misstag. Detta är bara en aspekt av filmen. Vi får hela tiden ta del av paralleller mellan den faktiska naturen och människans natur. Ett rådjur,en räv och en korp dyker upp som obehagliga apostlar och symboliken haglar. Förmodligen är det en och annan passning i filmen också. Jag tyckte mig känna ett stänk av "The Shining" både i en skogsöverblickande scen när de var på väg till stugan och dessutom när Han hittar Hennes arbetsanteckningar på vinden där skriften blir mer och mer förvrängd för varje sida i boken. Filmenär ju tillägnad Tarkovskij så därav min gissning om det svartvita slutet.

BETYG: 6/7 Vacker, kompromisslös och poetisk. Enda minuset är att jag inte kunde ta in all symbolik och därmed måste erkänna känner mig en smula korkad. Jag överlåter dock åt de kvasiintellektuella att skämma ut sig med absurda tolkningar som säkert den knasige dansken garvar läppen av sig åt.

PS. Har von Trier knyckt ångestkronan från Bergman nu?

En utmärkt visualisering av panikångest.

Här blir det vackert minsann!

Trollskt på min ära!

På väg till The Overlook Hotel?

I mitt tycke den äckligaste scenen. Ja, jag vet att det fanns mer chockerande scener än så, men jag är ju miljöskadad.

En bok man läser på Fis partistämmor för att komma i stämning.

Willem Dafoe i ett regn av ollon. Bli inte sotis nu Christer Björkman.

"Rösta på Fredrik Reinfeldt..."

Hennes handstil i början av boken...

...och i slutet. Gynocide makes Hon a dull gal.

Vi tar posterbilden igen, bara för att det är en så fin komposition.

Willem Dafoe vet hur en slipsten ska dras... Förlåt för det uppenbara skämtet, men det var ju öppet mål.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar