What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 31 december 2009

DAY OF THE ESCAPE (1983) Indonesien, 101 minuter. Regi: Jopi Burnama.




Indonesierna slänger sig in i WIP-branschen.


Denna eviga pina.

Jag önskar att de inte hade gjort det då resultatet är en riktigt tråkig film. Ett gäng kvinnor sitter i ett japanskt fångläger under andra världskriget och de torteras för att de ska avslöja information om den Indonesiska gerillan som lurar ute i djungeln. Huvudpersonen Amelia (Marisa Haque) misshandlas brutalt och paraderas naken på en åsna ute på fängelsegården, vilket är en smula olämpligt då vi får veta att hon är gravid till på köpet. Samtidigt har vi något så ovanligt som en fängelsekommendant med ett samvete. Löjtnant Nakamura (Boy Tirayoh, tror jag...) plågas vid åsynen av tortyren, särskilt den av Amelia som han förälskar sig i. Den riktige boven i detta drama är den sadistiske Sergeant Tukigawa (spelad av ?) som gärna misshandlar och våldtar fångarna.


"Aaarrrggghhh! Varför denna omänskliga tortyr? VARFÖR!?" Löjtnanten är frustrerad. Man skulle nästan kunna tro att han har datakrångel...

På något konstigt vis utvecklas något slags förhållande mellan Amelia och Löjtnanten vilket naturligtvis väcker ilska bland Amelias medfångar och hon anklagas för att vara en förrädarhora. Trots sin kärlekshistoria med japanen är hon dock gerillan trogen, vilket framgår i det platta slutet på dena sega film.


Hmm, här ser det mer ut som om Sergeanten har ett mariekex fastsytt i nyllet, men ni som förstår holländska kan ju läsa att han säger: "Tillplattat bajs i fejjan is da bomb!"

Filmen började ganska lovande med en berättarröst som med stort pathos förklarade hur fasansfullt krig är och hur vi skulle få se exempel på det i denna film. Smilbanden åkte då upp, men det mest fasansfulla var istället hur långtråkig filmfan var. Brutal misshandel bjöds det på, vilket brukar vara kul då det känns så "cartoonigt", men så fort kläder slets av bjöds vi på den asiatiska dimman - just det, censureringsluddet. *Gäsp* Vilket tänk, att censurera bröst och stjärtar men tillåta bilder på garvande män som matar knytnävar och sparkar i nyllet på bundna fångar. Det skojigaste med dessa misshandlar är de asiatiska ljudeffekterna. De blåser verkligen på med rejäla slå-av-en-ekdörr-på-mitten-ljud vid simpla käftsmällar t ex. Det ska de ha en eloge för! En annan rolig detalj var det "ärr" Sergeant Tukigawa hade på kinden. Det såg mest ut som en tillplattad bajskorv. Mera humor: när Tukigawa våldtar Amelia på ett täckt lastbilsflak står en japansk soldat utanför och ler ondskefullt och upphetsat samtidigt som han smeker sitt gevär - upp och ner, upp och ner... Men tyvärr, trots en hel del skojiga detaljer blir det inte speciellt underhållande och det är nästan så jag tar tillbaka mitt beröm jag öste över Indonesisk film i "Lady Terminator"-recensionen.

BETYG: 1/7 Ja, jag var på vippen att ge den en 2:a men näe, den var helt enkelt för långrandig som tyvärr de flesta asiatiska flmer är.


"Kolla här vad dina jävla soldater har gjort! De har luddat ut mina bröst!!!"


"Aaaahhh...*flås* YNF....*flämt*...yeahhh..."


Japan får smaka på egen mdicin.


Oj vad elektrisk taggtråden är!


De har nog annan spänning där i Indonesien då elektriciteten ser lite mysko ut.


Knackelibank.


Det här påminner om en film jag gjorde en gång.


"Ice ice baby..."


"Jag ska försöka elda bort den där dimman där."


"Nej...inte dimma igen. VARFÖR!?"


"Hang on little gi-irl..." NEJ! Är inte filmen kass nog? Ska man behöva utsättas för Mr Big-referenser också???


En jävligt lång stridsscen i filmen. Det växlar nämligen mellan natt...


...och dag...



...och natt... ja ni hajar. Är det kanske därför KRIG ÄR ETT HELVETE!? "AAaaarrrrrrggghhhh!!!"


måndag 28 december 2009

WOMEN UNCHAINED (1974) USA, 82 minuter. Regi: Ken Osborne.




Som Adolf sa i "Inglourious Basterds": "NEIN! NEIN! NEIN! NEIN! NEIN!"


Plit övermannas av glada tjejer i duschrummet.

Vilken jävla skitfilm. Den börjar lovande då vi slängs direkt in i ett duschrum i kvinnofängelset där en massa tjejer slåss. Vissa av brudarna har svårt att hålla sig för skratt, men varför göra omtagningar? En annan skojig detalj är att det ser ut att vara EXAKT samma duschrum som i "Caged Heat". Måste vara samma arkitet som ritat detta kvinnofängelse också...


Fly, FLY! Och sen kan ni fly lite till...

Efter den inledande scenen gör man dock bäst i att stänga av skiten. Tyvärr gjorde inte jag det så jag ska tvinga fram en kort sammanfattning här. Ett gäng brudar flyr från finkan. De flyr och de flyr och de flyr.... Det tar väl tio minuter eller något innan de tar en paus och börjar prata. Efter det följer en utdragen biljakt och vartefter tar de en latinoman som gisslan för att han ska smuggla dem över gränsen till Mexico. Jag slumrar till och är dum nog att, när jag vaknar, spola tillbaka så jag inte missar något. Tänk vad man offrar sig för denna sajts trovärdighet. Några fler poänglösa händelser sker och filmen avslutas med ett enormt "JAHA!?"


Den klassiska avloppsflykten.

En sådan fruktansvärt meningslös film. Fullkomligt ointressant och karaktärerna väcker vare sig intresse eller sympati. T o m sleaze-faktorn är obefintlig. Det är BARA dåligt - TRÅKIGT dåligt! En god sammanfattning för "filmen" är: En transportsträcka till ingenting.

BETYG: 1/7 Då var man 82 minuter närmare döden då...


Sköna trosor tjejerna får på kåken. Nåja, åtminstone HAR dom trosor...


"Titta! Där hänger en död tant..."


Ordentliga trafikkonstaplar detta, som har hjälm när de åker bil. Safety first!


Pimp my fängelseflykt!


Öhh...vi lägger in en bild på en halvtjock snut som skjuter lite fräckt...


STORM WARNING (1951) USA, 93 minuter. Regi: Stuart Heisler.




Vi kliver rakt in i det tidiga och käcka 50-talet och får bevittna Ronald Reagans kamp mot Ku Klux Klan!


"Vad nu? Har Jysk rea på lakan?"

Ginger Rogers spelar modellen Marsha som hoppar av bussen, på väg till ett modellgig, för att som hastigast hälsa på sin syrra i en namnlös håla som av allt att döma ligger i den amerikanska södern. Så fort hon klivit av får hon smaka på lokalbornas förakt då de inte är speciellt förtjusta i "outsiders", särskilt inte yankees från norr. När Marsha vägras taxiskjuts traskar hon istället längs de mörka gatorna. Hon kommer precis fram till polisstationen när hon får se ett gäng lakansklädda busar släpa ut en man och misshandla honom. Från sin gömda position ser hon sedan hur en av busarna skjuter ihjäl mannen då denne försöker fly. Inte nog med det, hon ser även ansiktena på gärningsmannen och ledaren. Bestört söker hon upp sin syster (Doris Day) som tar med henne hem till sig. Marsha får där träffa systerns älskade man som råkar vara - you guessed it - gärningsmannen! Ack och ve!


"Hur är det annars då?"

I denna håla kan klanen göra lite hur de vill då ingen törs vittna mot dem. Den ende som vågar ta upp kampen mot dem är den lokale åklagaren, spelad av Ronald Reagan, Han har dock inte mycket för sitt sanningssökande. Han vädrar dock morgonluft när han får reda på att en utomstående bevittnat detta senaste dåd. Marsha medger i ett informellt förhör att det är klanen som ligger bakom dådet men p g a systern vill hon inte avslöja gärningsmannens identitet. Åklagaren kan dock ge sig på klanen med hennes vittnesuppgifter. En rafflande rättsprocess väntar...


"Han var ju inte så värst snacksalig..."

Det känns lite svårt för mig att bedöma hur kontroversiell denna film kan ha varit när den kom. Kom ihåg att den kom redan 1951, alltså långt innan medborgarrättsrörelsen rörde upp starka känslor som värst på 60-talet. MEN när man ser affischen med Ku Klux Klan och allt förväntar man sig naturligtvis ett drama om dessas über-rasistiska handlingar mot de svarta eller kanske lite antisemitism. Inte ett spår av detta finns med i filmen! Faktum är att de enda afroamerikaner man ser i filmen är några statister i en folkmassa. Man nämner inte ens Ku Klux Klan vid sitt fulla namn utan refererar till dem som "The Klan". Istället är dessa klanspöken bara ett gäng råskinn som sysslar med lite allmän brottslighet, som en lokal lakanmaffia. Ja, jag vet att filmen gjordes 1951 men fan vad fegt. Jag har även lite svårt att relatera till det tidstypiska skådespeleriet som är så klämkäckt. Gärningsmannen, som spelas av Steve Cochran, är en ganska lustig typ då Cochran gör en riktig infantil rolltolkning, vilket jag inte klandrar honom för. Allt skulle ju vara så övertydligt på den gamla goda tiden,men det blir ju lite seriefigur över det hela.

BETYG: 2/7 Nä, denna film noir var ingen höjdare. Ska det vara denna tidsperiod ska det nog vara rymdmonster och jättespindlar tror jag...


"Ojdå, jag visste inte att han skulle dö när man satte en kula i honom... Äsch! Huvudsaken är att vi har vår rätt att bära vapen!"


"Fy fan syrran...Det var fruktansvärt. Jag visste inte att Spöket Laban bar på en sån ondska."


Ronald "Ray-Guns" med hatten käckt på svaj.


"Ta ett stort jävla glas ren sprit så glömmer vi det hela va?"


"Bu-hu-huu...Det var inte meningen... Jag trodde ju att det var Sammy Davis Jr. jag sköt..."


Ljusskygga typer minsann!


"Säg inget om min klanskrud sen när jag blir president."


En svart kvinna passerar kameran i all hast. That's it folks.


"Mr. Gorbachev, tear down this wall!...öhhh... jag menar, berätta vad ni såg.."


Det är skönt att koppla av med lite sprit efter en rättsprocess.


Botten upp, Mr. President!


Nej! Där har vi den där äckliga "male gaze"-en igen...


"The KKK took my baby away!"


"I JESU NAMN!!!"


Spöken är svin! Men men, nån måste ju stå för den kristliga fostran.


söndag 27 december 2009

WOMEN BEHIND BARS (1975) Frankrike/Belgien, 80 minuter. Regi: Jesús Franco.




En av Francos WIP-filmer som faktiskt har en story!


Coolt och estetiskt brottsutövande.

Filmen inleds med en diamantstöt där en av bovarna blåser de andra, bara för att senare bli mördad av sin flickvän Shirley (Lina Romay) som frivilligt lämnar över sig till rättvisan och får sex år i finkan då hon påstår att hon dödade pojkvännen i vredesmod p g a hans otrohet. Nu är det inte alla som köper Shirleys story och en skum försäkringsman (Roger Darton) söker upp henne för att förhöra sig om de försvunna diamanterna. Nu råkar denne försäkringsman vara filmens berättarröst också, så vi vet redan att han har något samröre med Shirley. En annan som inte heller fäster någon större vikt vid Shirleys trovärdighet är fängelsedirektören (Ronald Weiss) som skickar sin älskarinna, fången Martine (Martine Stedil), att försöka luska fram sanningen om diamanterna. Detta leder givetvis till en "het" lebbscen mellan de två. Riktigt skojigt faktiskt hur de två tjejerna stönar och njuter när Shirley endast grenslar Martine och gungar med rumpan i luften fram och tillbaka.


Shirley tar en cigg innan det är dags för finkan.

Konstigt nog, med tanke på att detta är en WIP-film av Franco, så är det ovanligt mycket fokus på diamantstoryn. Det känns faktiskt lite intressant att se en annan variant av Francos perviga WIP-universum. Givetvis får vi ändå en dos av de nakna kvinnorna i och utan sina korta städrockar (som är standarduniform i kvinnofängelser...) Det är ju varmt som tusan så självklart ligger tjejerna nakna utan täcke och som ni tjejer vet kan det ju bli lite för svettigt om man ligger med benen ihop så då är det bäst att sära dem också. Som vanligt låter också Franco kameran omotiverat vandra ner till Romays murriga sköte för att stanna där efter en inzoomning, mitt i en dialog... Det förekommer även en del bestraffning i form av piskning av en bråkig brud och elektrifiering av en naken Shirley.


Shirley och Martine slappnar av med en rökpaus. Martine förklarar även att det är lätt att få tag på cigg. Det är bara att ligga med fängelsedirektören. Taget!

Taffligt gjort är det naturligtvis när Franco är i görningen och ovan nämnda bestraffningar är bra exempel på det. Föga trovärdiga, bara sleaziga. Mera skoj: Shirleys mördade pojkvän dyker senare upp i form av en fängelseplit! Man måste ha lite koll på Francos persongalleri för att notera detta då plitens ansikte är halvt dolt. Ha ha, varför betala två löner i onödan för? Ett ytterst märkligt grepp är när man ser Shirley och fängelsedirektören knalla till grinden i slutet av filmen. Filmen är då uppspeedad en smula så att det blir lite Benny Hill-varning på det hela! Vad fan var tanken med det!? Ha ha, som om man hade någon tidsgräns att hålla sig inom och behövde tjäna några sekunder någonstans, men så är ju givetvis inte fallet då man i slutscenerna spär på med omotiverat långa landskapsvyer. Just sådana här detaljer är bra exempel på charmen med Francos filmer (förutom allt sleaze förstås!) Franco dyker förstås själv upp i filmen. Här spelar han försäkringsmannens "muskler" som får göra grovjobbet. Om det inte vore för budget-looken på filmen kunde jag ha svurit på att filmen var sponsrad av Marlboro, kolla bara in de fina bilderna på denna sida.

BETYG: 4/7 inte en av Francos bästa men ändå god sleazig underhållning.


Försäkringsmannen gör ett fängelsebesök och bjussar på en...CIGG.


Dennis Rodman i drag nu igen? Nä, det är bara en av Shirleys cellkamrater.


"Naken i en cell. Va fan ska man göra? Äh, ta en tagg förstås!"


"Ta en du också Shirley." "Don't mind if I do!"


Franco och Darton tar ett bloss på balkongen. Ehh...jag menar föräkringsmannen och hans hejduk planerar nästa drag.


En fin profilbild på Martine Stedil? Äsch, jag ville bara ha med en bild till på Rodman-lookaliken.


Sorry killar och butches, denna brud är INTE naken i filmen.


Fängelsedirektören tittar intresserat på...


...när bestraffning utdelas. Ack, denna äckliga male gaze hela tiden!


"Lovar du att vara en lydig liten flicka nu? Hö hö, flås..."


Shirley förför fängelsedirektören. Romay ser oftast lite rolig ut när hon ska sexa till det, men hon är ju söt som fan ändå!


Franco är stencool som revolverviftande hårding! Kolla bara in denna tough guy-komposition!