What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

måndag 11 december 2017

AN EXORCISM OF EVIL (2013) USA, 75 minuter. Regi: Philip Gardiner.



An exorcism of lök

Vår ledsagare i demonvärlden.

En intervju med demonologen Kevin Meares där han berättar om kända exorcismfall.

Han är demon! Eller kanske bara hårdrockare? Svårt att säga med den minen.

Denna lågbudgetdokumentär är av den exploativa sorten med en simpel setup där man intervjuar en snubbe och sedan dramatiserar det han pratar om med ett gäng skådespelare. Nu är det inga långa välspelade scener vi får se utan mest bara bilder på grimaserande "besatta" kvinnor som krälar på golvet i något billigt rum, filmat genom en fisheye-lins. Man är mest ute efter att skapa en stämning på billigast möjliga vis - och det gör man väl förvisso, men stämningen är oftast väldigt lökig.

Kids! Vet ni inte att man får håriga händer av att leka med ouijabräden?

Trots att framställningen får History Channel-produktioner att framstå som seriösa är det ändå rätt spännande fall demonologen tar upp och det är alltid kul att höra dessa "spökhistorier för vuxna" där den om familjen som flyttade in i Amityville-huset i New York kanske är mest bekant för skräckfilmsentusiaster. Finner man inte demon- och andehistorier kittlande är detta förmodligen likvärdigt med en stinkande hög kompost.

BETYG: 3/7 Otroligt blek trea får denna rulle enbart för berättelserna demonologen drar. Förpackningen är dock skit.

Galet besatt!

När någon lattjar med tuttarna: Besatt!

Jesus säger det.

Läs bara i den gamla Rom-exorcismtexten.

Präst eller hårdrockare? Hmm...

Bästa botemedlet mot ondskan: Krucifix och fejkade lensflares.

En dokumentär med talking heads.

Oops! Upskirt på demonen.

Själens spegel.

Finns det effektivare barnuppfostran än att döma?

Lite nunsploitation blir det också.

You know it, you love it.

Till skillnad från detta plejs.

Lite animationer för att få luft i dokumentären.

Självklottret har satt sina spår.

"Hur stora pattar sa du?" "Så häÄÄÄär stora!"

Ytterligare ett tragiskt offer för självklotter.

Jesus slår tillbaka med lökiga lensflares.

Demoner är lite som barn eller idiotiska amerikaner som måste vara med på bild när någon intervjuas.

Kåt eller hårdrockare? Hmm... (Jo, nästan alla scener är filmade i detta rum med den trasiga väggkontakten. Kanske även filmen "300" att döma av vad som står där?)

Se så sur demonen är nu.

Trailer med - hårdrock!



lördag 9 december 2017

RAW FORCE (1982) USA/Filippinerna, 86 minuter. Regi: Edward D. Murphy.



Allt eller inget

En glad Vic Diaz hälsar välkommen.

Ett gäng kampsportare åker på en billig kryssning för att besöka den mytomspunna Warrior Island-ön. Vad de inte vet är att en sekt med munkar väcker de döda till liv där med hjälp av unga prostituerade som tillhandahålls av tysken Speer (Ralph Lombardi) och hans kung fu-gangsters.

Han heter Speer, har en gullig liten mustasch och en fantastisk tysk brytning.

Ja men det låter väl som en tankeväckande film? Snacka om att slänga in så mycket exploitation man bara kan. Kung fu, förslavade kvinnor, gore, kannibalism, zombier, T&A och nazireferenser. Det enda som drar ner filmen lite är den skojfriska äventyrsattityden man väljer att gestalta den med.

Hans högra hand har en duktig jävla hästsvans! Men han kanske är schyst ändå?

Självklart är storyn stendum och budgeten inte den högsta men på Filippinerna får man ju valuta för pengarna så då kan man även engagera en handfull amerikanska bekantingar. Vi får bl a se Cameron Mitchell i en lökig roll som kryssningsfartygets kapten, Jewel Shepard som jack daniels-pimplande bimbo och Camille Keaton som kåt fylletjej. Det mesta går ut på kung fu-våld och en duktig mängd nakenhet så vem kan klaga? Inte vi i alla fall. Att då allt är supertöntigt gör inte så mycket. Zombierna t ex är ju rätt patetiska, men en fnittrande Vic Diaz och en skvätt dålig tysk nazi-accent väger ju upp för det.

BETYG: 5/7 Underhållande crap även om man ibland är lite för medveten om det komiska.

Eller inte...

Skadeglädjens ansikte.

Är det Lou Diamond Phillips syrra som strippar?

Den fräscha bartendern har precis allt man kan önska sig i baren.

Den här gången är det inget #metoo för Camille Keaton.

Bartendern har fått på sig ett plommonstop. Kan det vara för att impa på fyllot Jewel Shepard?

Här råkar hon ut för ett #metoo-ögonblick...

...och när hennes tuttar blottas skriker denna tant av förskräckelse! (???) Bartendern är inte lika skrämd av tuttar.

Snubben till vänster, som var så nöjd med sin "The Warriors"-kostym, chockas när den sittande killens frisyr överglänser hans byxor.

Ett sådant våld!!!

Den stackars radion har inte en chans.

Nooooooo!!!

"Get your filthy hands off me asshole" means no...

"Ha! #metoo this bitch!" Vilket är fräschast: Hans hjälm, hans mustasch eller hans Lover-kalsipper?

Cameron försöker påkalla det passerande flygplanets uppmärksamhet - genom att skjuta PÅ det.

De döda sysslar med inverterad trädgårdsskötsel.

Vägen till Nirvana går genom...kannibalism!

De döda kommer. Däribland: Ninja!

Det får Vic Diaz att applådera fjolligt.

Ninja!

Ja verkligen: Pirayor.

Trailer.

Hela våfflan.