What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 23 april 2017

I'LL SEE YOU IN MY DREAMS (2003) Portugal, 20 minuter. Regi: Miguel Ángel Vivas.



Kärlek och zombier

Stajliga förtexter lovar mycket men...syyynd!

Lucios (Adelino Tavares) liv är en enformig tristess av zombieslaktande i den lilla skogsbyn han bor i. Den enda han inte slaktar är hans fru som återvänt som zombie efter att Lucio slängde henne i armarna på de odöda efter ett otrohetsdrama. Nu förvarar han henne i en bur hemma. En dag tar han dock med sig en ny dam hem och detta faller inte i god jord med zombiefrugan.

Typiskt patriarkat, att ha frugan i bur.

Ytterligare en zombiekortfilm dyker upp här på Udda Film och redan i inledningen tappar de oss när vi hör att de levande döda låter som jävla lejon. Vi som inte ens tolererar kräkmorrandet som zombierna i "The Walking Dead" håller på med. Tråkigt, när filmen ändå är hyfsat snygg.

Mer patriarkalt beteende.

Inte nog med det. Det urartar även i sporadisk komedi à la "Evil Dead 2" med den boxande zombiefrun och andra "roliga" upptåg. Dessutom blir Lucios tillfälliga flickväns (São José Correia) hysteriska skrikande snabbt tradigt.

Förutsägbar scen.

På plussidan ser en del av zombierna riktigt sköna ut och vi får även stifta bekantskap med en zombiedvärg vilket hjälper till att öka betyget. Men nej, ingen höjdare detta.

BETYG: 2/7 Kunde ha varit så mycket bättre om man inte satsat på korkad humor.

Nej! Zombier boxas inte.

Här får de till det lite med fulciesque zombie.

Enter the zombiedvärg!

Oerhört lam avslutning (samt makeup).

Trailer

Hela rullen.

tisdag 18 april 2017

CHAMBRE JAUNE (2002) Belgien, 8 minuter. Regi: Hélène Cattet & Bruno Forzani.



I begynnelsen varde ljud

"Är det nån som fluktar?"

En ung kvinna (Sandrine Laroche) blir iakttagen av en mystisk granne och dras in i en sadomasochistisk lek med potentiell dödlig utgång.

"Hm, ett öga stärker ju den tesen."

Detta är paret Cattet/Forzanis andra trevande kortfilm och redan här är ljudet en framträdande ingrediens, vilket senare blivit ett trademark i de proffsigare Amer (2009) och The Strange Color of Your Body's Tears (2013). Paret leker med de klassiska giallo-elementen som det färgade ljuset, närbilderna, voyeurismen och de mindre lyckade stopmotion-sekvenserna. Tyvärr adderar dessa bara till den allmänna skolproduktionskänslan i filmen.

Mysbelysning Bava-style.

Det känns som om det redan på detta tidiga stadium finns en intellektualitet och vilja som inte riktigt når fram i slutprodukten. Som vi vet med facit i handen finslipas många detaljer och guldkornen i denna lite taffliga film behålls, men här känns det inte helt hundra. Vi är tyvärr färgade (no pun...) av deras senare audiovisuella explosioner så vi är ändå hyfsat generösa i vårt omdöme.

BETYG: 3/7 Inte riktigt där i utförandet men lärdomarna gav senare utdelning.

Där har vi den gamla trofasta leksaken.

Smek med läderhandske - Rrrraaooorrr...

Smek med rakkniv - Hot stuff!

Den behöver dock slipas.

"Whöt? Gillar du inte hårda tag? *kvack kvack*"

Hela rullen.

lördag 15 april 2017

I SPIT ON YOUR CORPSE, I PISS ON YOUR GRAVE (2001) USA, 71 minuter. Regi: Eric Stanze.



I spit on your camera, I piss on your script

Glad tjej vinkar glatt åt främmande man.

Sandy (Emily Haack) blir förd till ett hus av sin ex-pojkvän Kevin (Scot Spookytooth) som är på rymmen från kåken. Väl där visar det sig att han kidnappat tre män som alla gjort både honom och Sandy illa. Det värsta är att han verkar hysa agg mot även Sandy.

Big mistake.

Vi ger oss in i mikrobudgetfilmens mörka värld - och visar det sig - även in i mikropenisarnas. Mer om det längre fram. Den här filmen är precis vad man tror att den ska vara och bara för att hamra hem det faktumet kastas vi direkt in i en DV-videoverklighet med white trash-metal-soundtrack. För ovanlighetens skull är det inte ihållande dödsmetall genom hela filmen utan det fortsätter istället med crappig hemkokt elektronisk musik.

Överexponerat barn blir hörselskadat av åsynen.

Vi blir även snart varse om att man gjort sitt bästa för att dra ut på materialet för att få till en långfilm. Lite snabbt friserande av fullkomligt onödiga sekvenser i valfritt redigeringsprogram skulle snabbt ha genererat en tredjedel så lång rulle. Nej, istället får vi en närbild på Emily Haacks mun i dryga 2½ minuter som berättar saker vi inte orkar komma ihåg. Vi får oändliga "åkningar" på en kyrkogård, i en krypta och i en kyrka och om vi inte skulle ha fått nog av detta så får vi dem igen fast med inverterade färger. Stanze är också väldans förtjust i dutch angles* vilka han missbrukar friskt.

Det här är rätt kul att kolla på i flera minuter. Eller?

Kalkoneriet fortsätter med det taskiga ljudet. Vissa av skådisarnas repliker hörs inte alltför väl så då har man helt enkelt höjt volymen på just dessa, med medföljande brus som följd. Det blir verkligen skitsnyggt när man har två skådisar och höjer den ene. "Skådisar" är ju förstås synd att säga då det verkar vara de närmast sörjande som ställt upp. Emily Haack är dock hyfsad och inte för att hon plockar av sig alla kläder hela tiden utan för att hennes agerande är på ljusårs nivå högre än alla andras.

Om Stanze vore satanist skulle man kunna tro att det var ett politiskt ställningstagande att överexponera Jesus...

Det positiva med filmen, förutom ovannämnda nakenhet, är det skojiga våldet och försöken att chockera. Till att börja med låter man -SPOILER ALERT- liket av en blåslagen och våldtagen kvinna hittas av ett litet barn (Hu så hemskt!). Självklart begriper man att Stanze klippt ihop de två sekvenserna med barnet i en bild och kvinnan i en annan men om någon skulle vara utvecklingsstörd nog att missförstå det har man även garderat upp sig med en brasklapp i eftertexterna. Lol. Tortyren av de tre männen är rätt kul också och då främst den förste som får kissa på sig, skita på golvet och äta avföringen (som ser väldigt chokladmoussig ut 😊). Vi får även avnjuta en närbild på dennes mikropenis (!) när Sandy fimpar en cigg på den. Apropå penisar, offer tre får duscha under Sandys övervakning och hans penis råkar ändra storlek en smula från att han klivit ur duschen till efter att Sandy provocerat honom och duttat lite med en pistol på den. Dicks don't lie! 😃

BETYG: 2/7 Totalt amatör-crap som gör måna rookie-misstag men några fnissekvenser bjuds det på.

Det är alltid superrelevant att ha random bilder på Jesus i en krypta.

Experimenteringen med Bava-ljus och dutch angle gick sisådär.

Men den manliga blicken sitter som en smäck!

Den..öhhh...inverterade blicken..?

"Nu du, ditt jävla cis-as!"

Slippery when wet.

Ångesten när bajskorven inte vill komma ut.

Ja, fortsätt gissa...

Men se där! Mmmm...mousse.

Black face??? Faktum är att denna amatör är mer trovärdig i detta ögonblick än Keanu Reeves i "Knock, Knock".

Många misandristtjejer vill vara denna tös i detta ögonblick.

En psykotisk tjej med pistol kan få vilket blodomlopp som helst att svalla.

Mer dutch angle - och då i en scen som varar ca 7 minuter.

Av med kokalsipperna. Nu blir det åka av!

Obekvämligheten får ett ansikte.

Det kvinnliga rape-fejset.

Vadå "Kvinnor kan inte våldta män"???

Trailer

Här har någon lattjat med den inte helt rumsrena scenen och lagt på ny musik och effekter.


Och så här ser det ut egentligen.

*När man tiltar kameran i en sned vinkel.

onsdag 12 april 2017

Hundstage (2001) Österrike, 122 minuter. Regi: Ulrich Seidl.



Scooby Doo-månad

Rötmånad i radhusförorten.

Under rötmånaden kokar det i Wiens förorter och de illa fungerande relationerna bakom den sterila ytan blir ännu mer olidliga. Kokpunkten är nära.

Framing: linjer.

Vi återknyter bekantskapen med Ulrich Seidl vars dokumentär Im Keller (2014) vi uppskattade så. Den dokumentära känslan vilar tung även över denna film  i sin kompromisslösa skildring av människans mörker. Borta är de falska Facebook-fasaderna och positivitetsfascisternas* glada memes. Kvar finns bara oförmågan till mänsklig kommunikation och längtan efter kontakt.

Hur man använder en vidvinkel.

Det sköna bildspråket finns redan här om än inte fullt så kubrickaktigt som i ovan nämnda dokumentär. Berättandet är humoristiskt observerande i stil med Roy Andersson men här finns en råare ton med smärtstillande sex och förnedring.

Envis liftare utan spärrar.

Trots det befriande ärliga sättet att kikka bakom medelklassfasaden är det inte en jätteunderhållande film och till och från kan misären bli lite långdragen, för att i nästa stund bjuda på ett skratt eller få en att uppskatta hur Seidl vågade låta det plågsamma fortskrida.

BETYG: 4/7 Vågad, rolig och tankeväckande men seg mellan varven.

Stortysk** matkällare.

The male gaze.

Happy ending?

Det är vad ex-maken vill veta.

Larmförsäljaren har tröttnat på den envisa liftaren.

Radhusborna har tröttnat på att få sina bilar repade.

Ex-maken slår ett par bollar i den torrlagda poolen*** medan ex-frun har romantisk middag med massören.

Det manliga vresandet!

Party like it's 1999.

Alla bra fester slutar i muggdoppning.

Hur man komponerar en bra bild.

Det kvinnliga vresandet!

"Skål för helvete!"

Män misshandlar kvinnor.

Kvinnor misshandlar kvinnor!

Kvinnor misshandlar män!!!

Swinging in the rain...

Dohhh-ggie vill också vara med och titta på stripteasen. Hellooo doggie!!!

Sexigare än så här kan det knappast bli.

Ett ögonblick av vacker nationalism.

Trailer i halvkass kvalité.

Pensio-striptease med dohhh-ggie!

En vacker tolkning av nationalhymnen.

*Här tyglar vi vårt primala behov av att ranta loss mot den positivitetsmobbning som pågår i dagens samhälle och nöjer oss med att säga att allt inte är så jävla rosaskimrande alltid...
**Jodå, Österrike tillhör det stortyska riket!
***Vi gillar att den torrlagda poolen ser ut som en Ricardo Bofill-byggnad som skulle kunna dyka upp i en Franco-film.
Vi fick feeling när vi påtalade positivitets-memes...